Vasaloppsvinnaren: ”Det är en fråga om människoliv”

Henrik Eriksson vill få fler att prata om den svåra sjukdomen

Daniel Sörensen

helskärm

För 17 år sedan vann han Vasaloppet – i dag satsar han på att cykla Vätternrundan på den hissnande tiden sju timmar.

Men åren som har gått sedan succésegern 2001 har varit tuffa för Henrik Eriksson. I slutet av sin elitkarriär märkte han att hans hjärta inte slog som det skulle, och flera år senare diagnostiserades han med attackvis förmaksflimmer.

Nu väljer han att prata öppet om sin sjukdom – för att bryta tabun kring hjärtsjukdomar bland elitidrottare.

2001 vann en då 27-årig Henrik Eriksson från Mora Vasaloppet. Där och då stod han på toppen av sin idrottskarriär.

Fem år senare avslutade längdskidåkaren sin tävlingskarriär, efter drygt tolv år som elitidrottare. De sista åren märkte han att hans hjärta inte slog som det skulle när han vilade mellan träningarna och tävlingarna.

– Jag hade kört i stort sett hela karriären utan bekymmer, men i slutet kände jag hur det bara blev värre. Jag fick en enorm olustkänsla och till slut var jag tvungen att söka vård. Men det tog tid att få en diagnos på vad det var, säger han.

Efter många års ovisshet och flera EKG-tester konstaterades det att Henrik Eriksson led av attackvis förmaksflimmer – vilket innebär att hjärtat vid vissa tillfällen slår snabbare eller mer oregelbundet, vilket leder till att blodet inte pumpas runt lika effektivt som vanligt.

– Det kan medföra att man blir trött, matt och dålig. Är man idrottsman, då man är van att göra kraftansträngningar, orkar man helt enkelt inte eftersom muskulaturen inte blir fullt syresatt, förklarar läkaren Ulf Hållmarker (som bland annat är Vasaloppets tävlingsläkare) för Sportbladet.

”Finns luckor i forskningen”

Det är lätt att föra tankarna till fotbollsspelarna Antonio Puerta och Davide Astori när man tänker på idrottare och hjärtkomplikationer. Män och kvinnor som plötsligt faller livlösa till marken mitt under en tävling.

Men det är inte alla sorters flimmer som leder till hjärtstopp och död.

De flesta vet inte skillnaden på kammarflimmer (allvarlig rytmrubbning som kan leda till direkt död) och förmaksflimmer.

– Förmaksflimmer är en sjukdom som oftast drabbar äldre, det är inte så många unga som har det. Men av de yngre tycks uthållighetsidrottare drabbas något oftare. Det kan bero på att en högre träningsgrad påverkar hjärtat, men det kan också vara stressrelaterat, säger Ulf Hållmarker.

– Det finns vissa luckor i forskningen här, man vet inte alltid exakt vad som utlöser förmaksflimmer. Det vore önskvärt att få en högre kunskap om vad som kan vara den utlösande faktorn.

Bra att fortsätta träna

Förmaksflimmer är den vanligaste rytm- och pulsrubbningen i hjärtat. Drygt 300 000 svenskar lider av sjukdomen.

– Men det handlar sällan om liv och död, även då förmaksflimmer kan få allvarliga konsekvenser. Risken finns att det bildas en blodpropp i hjärtat som åker runt i blodcirkulationen och ibland hamnar i hjärnan. Då är det en allvarlig komplikation, säger Ulf Hållmarker, och fortsätter:

– De flesta idrottare kan fortsätta att träna normalt, det är till och med att föredra. Det gynnar dem att hålla i gång. Dessutom förebygger många flimmerpatienter risken för propp med hjälp av medicinering.

Tabubelagd fråga

Trots att förmaksflimmer ofta går att behandla och medicinera, och sällan leder till hjärtstopp eller liknande rytmrubbningar, anser Henrik Eriksson att det talas för lite om den här typen av hjärtsjukdomar i idrottsvärlden. Han säger att det fortfarande finns som ett tabu att prata om frågan.

– Jag är ju inte ensam om det här. Jag vet att det exempelvis finns många skidåkare som har problem, men kanske väljer att inte prata om det. Jag vill göra folk medvetna och upplysta i ämnet. Kunskapen finns egentligen, men den är i mångt och mycket fast i vetenskapen och inom läkarkretsar, säger Henrik Eriksson.

När han själv fick sin diagnos var frågorna många.

– Jag funderade mycket på varför just jag var drabbad. Hade jag kunnat undvika det? Har jag tränat när jag inte borde träna? Är det genetiskt? Det var inte så att jag tänkte så mycket på att jag hade kunnat dö, men visst hade jag många funderingar.

Varför tror du att det är ett ämne som inte så många pratar om?

– Jag tror att många föreningar och förbund har fullt upp med det idrottsliga. Man tar det som en självklarhet att hjärtat fungerar som det ska. Men efter flera uppmärksammade incidenter och dödsfall, särskilt inom fotbollen, borde fler ta upp frågan. Det är en fråga om människoliv, säger Henrik Eriksson.

Svårt att upptäcka förmaksflimret

Många idrottsförbund och föreningar ”screenar” sina spelare/idrottare i förebyggande syfte. Förhoppningen är att man ska kunna upptäcka ett eventuellt hjärtfel i ett tidigt skeende och ge råd och behandling för att minska risken för lidande eller dödsfall.

– Det är jättebra att man screenar elitidrottsmän, det kan man lära sig mycket av. Samtidigt finns det en stor grupp aktiva motionärer som tränar hårt och det kan finnas saker hos dem som man vill hitta. Det är troligtvis en resursfråga, men jag tror inte att det handlar om astronomiska summor, säger Henrik Eriksson.

Ulf Hållmarker håller delvis med. Han säger att det absolut kan finnas ett allmänintresse att utföra screening för att hitta allvarliga hjärtsjukdomar. Men oftast letar man efter tecken på förändringar som kan ge kammarflimmer, och då kan det vara svårt att hitta förmaksflimmer.

– Det är en stor och etiskt komplicerad process med screening, och det är svårare att hitta förmaksflimret. Sen är det som sagt få yngre människor som har denna sjukdom och då är det lite av en överloppsgärning att screena alla. Däremot är det angeläget att kolla upp de som har besvär, säger han.

Om man känner att ens hjärta slår oregelbundet eller för fort bör man vända sig till en läkare eller vårdcentral för att ta ett EKG-test och eventuellt få en diagnos.

– Nästan alla elitidrottare i dag tar förmodligen ett EKG. Och gör de inte det så borde de i alla fall göra det, säger Ulf Hållmarker.

Hög målsättning i loppet

Utöver det faktum att man kan normalisera hjärtrytmrubbningen med läkemedel kan man med hjälp av ett operationsingrepp (ablation) i bästa fall få bort flimret och därmed symptomen.

I december 2017 genomgick Henrik Eriksson sin tredje och sista ablation, i Uppsala. Sedan ett drygt halvår mår han mycket bättre.

– Den första lyckades inte fullt ut, så det fick göras om. Just nu känner jag inte av några besvär och det känns jättebra. Jag har en egen utrustning för att ta EKG när jag själv vill det, för att försäkra mig om att hjärtat slår som det ska. Det är en skön trygghet, en säkerhetsåtgärd, berättar han.

Trots att det har tagit flera år för honom att få bukt med sjukdomen har han aldrig slutat att träna och hålla sig aktiv. I helgen ska han tillsammans med en grupp andra elitmotionärer cykla Vätternrundan.

– Det ska bli jättekul. Vi är ett gäng som siktar på att ta oss runt (30 mil) på sju timmar, vilket är ett bra tempo. Jag har åkt förut, både under min aktiva skidkarriär och efteråt. Visserligen har jag tränat på rätt bra, men jag vet inte riktigt vilken status kroppen är i, säger Henrik Eriksson.

– Samtidigt har jag insett att jag faktiskt inte behöver ta ut mig till max. Det är skönt.

Dagens tv-höjdare 15 juni