Kalkongalan höll stilen i år
Lasse Anrell sammanfattar galan – från tv-soffan
Fotbollens egen kalkon-gala höll stilen i går.
Jag hade vansinnigt roligt.
Vad fick jag?
En pungchock, en kanonfull målvakt och två roliga programledare – den ena såg kongenialt nog ut som en medicinboll och den andra som en deffad målstolpe.
Ett skandal dock:
Det fanns knappt ett tacktal kvar. Zlatan sa som vanligt ingenting annat än att laget var viktigt – gäsp – och Therese Sjögran sa – gäzzzzzp – absolut ingenting. Men med gravallvarlig min. Som om hon just fått ett dödsbud i familjen.
Den som var överlägset bäst på att hålla tal var Marta och hon kunde knappt prata svenska.
Så kan det gå.
För övrigt kan jag inte förstå varför inte Lotta Schelin fick Diamantbollen. Hon slog ju Marta och vann skytteligan. Hon krossade världens bästa fotbollsspelare – i ett Kalle Anka-lag. Hallå juryn.
Jessica Almenäs drog ett tungt lass och det gjorde hon bra med sina snygga muskler. Adam Alsing stod mest och stirrade och verkade vara inbjuden som en parant kuliss, ett trevligt bollplank.
Almenäs var lite av ett bollplank själv, om man jämför med tidigare år där man sett kroppsdelar växa i direktsändning – men hon var kanske lite lamslagen av Ola Salos pungchock och hennes klädsel kom en smula i skymundan.
Inte ens den bisarra slitsade byxdressen, som fick henne att se ut som en korsbefruktning av Charlotte Perrelli, Marie Picasso och Elisabeth Höglund, fungerade. Då var den raka klänningen i pik i första halvan bättre. Men någon pungchock var den inte, det kan man verkligen inte påstå.
Adam Alsing fick en egen liten talkshow i går.
Han fick gå ner på golvet och där kunde han inte låta bli att göra alla firmafesters showstopper – gå fram till den som är fullast – hö hö – så att han fick göra bort sig. Alla kompisar jublade. Hö hö. Blåvitts Bengt Andersson – Attraktiva Bengan kallad – kunde knappt säga en hel mening. Knappt ett helt ord. Han försökte säga ”fira” men det gick så där.
Tobias Hysén skrattade så han fick kramp.
Ralf Edström skrattade också. Oklart varför.
De som försökt ge den här galan – för att inte säga den krisdrabbade fotbollen – lite stil och klass skrattade antagligen inte.
Det hade varit mycket snack före galan om alla fina prisutdelare.
Det blev inte mycket av det.
Vi skulle fått José Mourinho – men vi fick Lennart Ekdal.
Hur kopplingen Lennart Ekdal-Thomas Bodström fötts vet jag inte. De presenterades som berömda fotbollspappor. Ekdal har en duktig son, det vet vi, men Bodström har väl bara en duktig pappa?
Ironin handlade om ett det enda som betyder nåt är att sönerna blir proffs i Italien. Kul när man vet att Ekdal förhandlar med Juventus. Så kan det gå.
Fotbollskanalens eget pris fattade jag inte.
Hur ska en Kalmarvideo kunna tävla med ett Vasquez-mål, Marta och Svennis? Ingen aning.
Det spelade nog ingen roll heller. Ganska snart förstod man att enda syftet med klassen var att få så många som möjligt att ringa för 9.90 så att TV 4 kunde tjäna så mycket pengar på så många korkade 14-åringar som möjligt.
Vad man kunde vinna?
En ful sponsorklocka. Grattis.
Näst fullast var Paolo Roberto i eftersnacket i TV 4+. Lät som om de hade två Ulf Adelsohn i studion. Det var tre för mycket.
The Ark stod för kvällens pungchock. Var hade Ola Salo hittat sin dress? Där kan man tala om att ge balls ett ansikte. Jag hörde inte ett ord av vad han sjöng eftersom jag bara satt och tittade på hans testiklar. Jag tror de växte i direktsändning.
Petter Hansson och Hanna Marklund såg ut som de tävlade i Lika Som Bär. Har de samma frisör?
Suzanne Sjögrens sammanfattning av den brutala damallsvenskan var kvällens bästa inslag.
Bästa humorn?
Skämtet a la Heta Linjen om porr-AIK.
Magstarkt av Magnus Uggla att sjunga och håna Dressmann-gubbar när man i 32 år har livnärt sig på att vara musikens Dressmann.
Sen undrar jag fortfarande varför Sebastián Eguren ska tävla i samma klass som Tobias Linderoth.