Anrell i United-klacken: Att jämföra Rooney med Lionel Messi en sån här kväll är som att jämföra en jordfräs med en Venus Vibrance
ROM. Det skulle ha blivit den största finalen någonsin men det blev den största överkörningen på jag vet inte hur länge – för mina vänner i United-klacken.
Det här var sorgens, förödmjukelsens – och stolthetens stora kväll i Rom.
Jag sitter på en uteservering uppe i de fina kvarteren vid Villa Borghese och skriver det här sent efter midnatt. Det är ryssar runt om mig överallt. De sitter i Manchester-tröjor och ser besvikna, för att inte säga förkrossade, ut.
Det är den ena sidan av den internationella moderna fotbollen.
Ett slags jetset-pack betalar 25 000 för en biljett och ikläder sig rollen av ultras tifosi. Man kan gilla det om man vill, man kan avsky det om man vill. Men för dem kan dagens förlust snabbt dränkas i några nya glas champagne eller några nya droppar parfym från Chanel. Not my cup of tea som redan gamla Manchesterhjälten Morrisey brukade säga.
Den andra sidan är att på läktarna var det annorlunda.
I Kurva Nord, som Manchester lånat av Lazio-klacken, var det äkta och djupt upplevt besvikelse, frustration, ångest och förlamande passion.
Och inte nog med det.
Förra årets mästares supportrar fick uppleva en av de sämsta matcher som ett United-lag rimligtvis kan ha gjort på åratal. Det var lika många individuella misstag från deras spelare som i General Motors årsredovisning:
Wayne Rooney som högerytter när han bara var klumpig – what?
Ji-Sung Park som ett slags inverterad Quirino, om nu nån minns honom. Simon Bank och jag åt lunch på Teatro Qurino i dag så jag har honom i genant tydligt minne och han brukade vara ungefär lika dålig som Park – innan den ena valde att flytta till Korea istället för ifrån.
Ryan Giggs som – ja, vadå...? Det var rasistiska påhopp på samtliga i laget och Park var en guling och någon annan var en svarting och Giggs vet jag inte riktigt vad han var, bara en pissdålig människa, typ, och det är väl också rasistiskt på något förvirrat sätt.
Men ändå; Manchesters publik var fantastiskt bra, bortsett från de desperata stunderna när de tappade alla koncepter.
När Barcelona skulle lyfta pokalen började de sjunga att United överlever allt och när Barcelona gjorde 2–0 började de dansa och sjunga mer än någonsin under matchen.
Men vad hjälpte det?
Barcelonas fans är inte så rena
In kom några ersättare, bland annat min Boca Juniors-favorit Carlos Tévez, men även han föll in i att passa fel och tänka fel och placera sig fel. Publiken skrek ”Argentina, Argentina” men för en gångs skulle betydde det inte en attack på poliser och militärer utan kärlek till en enskild människa.
Paul Scholes kom in och sparkade ner en motståndare som om det var vilken Håkan Mild som helst.
Inte ens det var roligt för klacken.
Nu är väl inte Barcelonas fans så himla rena från rasism de heller.
Den här gången kunde jag höra att en av deras absoluta favoritramsor innehöll både orden España och punta och España betyder vad jag vet Spanien och punta betyder namnet på en yrkesgrupp som det är förbjudet att köpa tjänster av i Sverige.
Och då menar jag inte journalister.
Uppladdningen i Rom var magisk
Manchester skulle bli det första laget som försvarade en titel i Champions League. Det var deras dröm. I stället blev de det 42:a laget som förnedrades av Barcelona det här året.
Det var inte svårt att se varför: Messi var deras nummer tio. Wayne Rooney var Manchesters. Rooney var bara klumpig medan Messi visade sig vara en lagspelare. Mycket tydligare än man upplever det i tv såg man att han tog ett enormt ansvar i att göra sig spelbar hela tiden och även gjorde det felvänd som ett slags förkrympt targetplayer.
Nu är jag ingen fotbollsanalytiker, men att jämföra Rooney med Messi en sån här kväll vore som att jämföra en jordfräs med en Venus Vibrance.
Det låter sig inte göras.
Var det en bra drömresa, trots allt?
Klart att det var. Uppladdningen här i Rom var magisk. Varenda klassisk plats har varit en fridfull arena för två lags vuxna supportrar. Nästan inga bråk. Fredlig samexistens. Nästan som ett derby i Milano. Efter matchen tog folk en öl ihop. Före matchen sjöng de tillsammans.
Det är också ett uttryck för den passion som fotbollen kan vara.