Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Elise, Lisa

En stad – två lag

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-18

Lars Nylin berättar historien om Milano

Milano har en stark fotbollshistoria. Eller snarare två. Sportchansens Lars Nylin berättar historien om Milan, Inter och deras hemmaarena med två namn.

Zlatan Ibrahimovic – regerande mästare med sitt Inter från Milano.

AC Milan

Den rödsvarta klubben har på sistone varit i en sportslig vågdal. Men det skymmer bara tillfälligt faktumet att vi talar om en av de största fotbollsklubbarna genom alla tider.

Ur svensk synvinkel är klubben extra speciell. Den är den enda världsklubben som helt dominerats av svenska spelare. Det var på 1950-talet som trion Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm – Gre-No-Li – var navet som spelet snurrade kring när Milanoklubben under en serie år var Italiens och möjligen världens bästa klubblag. Nordahls 221 mål på 268 matcher är fortfarande häpnadsväckande statistik.

Milans moderna storhetstid inleddes när den kontroversielle affärsmannen och politikern Silvio Berlusconi köpte klubben 1986. Man hade då varit i en djup svacka, inklusive två säsonger i Serie B. Men med Berlusconis tjocka buntar med lire kom de nya framgångarna. Tränare som Capello och senare Ancelotti placerade åter Milan på den internationella fotbollstronen - inklusive en serie troféer i såväl Serie A som i Champions League. Milans 4-0 mot Barcelona i finalen av CL 1994 räknas bland experter som en av de mest imponerande fotbollsuppvisningarna alla kategorier.

Med spelare som Kaka, Pato och veteranen Maldini – han var med redan vid Berlusconis entré – borde Milan snart vara tillbaka i spotlight igen. Och oavsett hur det blir med detta så är Milan på San Siro alltid suverän underhållning.

Internazionale

Inter har aldrig åkt ur Serie A. Den är den enda klubben som lyckats hålla sig kvar genom alla år. Få klubbar har deras meriter vad det gäller titlar och influens på fotbollens taktik. Ändå fanns det till helt nyligen en viss tvekan om Inter verkligen tillhörde giganterna i modern fotboll. Orsaken var enkel: de vann aldrig några titlar. Från ”scudetton”, ligatiteln 1989 tog det fram till 2006 innan de blåsvart-randiga åter fick stoltsera med en Serie A-pokal.

Ironiskt nog blev det inte heller då någon eufori på San Siro. Klubben vann ligan sedan Juventus (och även ligatvåan Milan) avslöjats som inblandade i mutskandalen ”Calciopoli”. De poängavdrag och nedflyttningar (Juventus) som följde gjorde att inte heller Inters scudetto 2007 togs på 100% allvar av den breda fotbollspubliken.

Men trots denna bisarra skugga över de senaste titlarna är det i dag ingen som ifrågasätter att Inter tillhör de mäktigas skara. Klubben som en gång startades som en utbrytning ur Milan fyllde 2007/08 100 år med en status som den inte haft sedan 1970-talet. Spektakulära spelare som Toldo, Figo, Cambiasso, Materazzi och allas vår Zlatan har åter placerat Inter i spotlight. Det känns nu som en tidsfråga innan klubben även tar det sista steget och tar hem Champions League för första gången sedan 1965 (då cupen gick under namnet Europacupen).

San Siro/Stadio Giuseppe Meazza

Kapacitet: 82 955. Transport: Spårvagn nummer 16 från t ex Duomo. Metro Metropolitana Linea 1, MM1, från t ex Duomo eller Porta Venezia till Lotto Fiera 2.

Fotbollens katedraler. Fotbollens tempel. Ibland går haussningen av fotbollens arenor till överdrifter. Och vid en första anblick skulle den oinvigde kunna tycka att så sker i fallet Stadio San Siro i Milano. När arenan radikalt byggdes om inför VM 1990 blev den ett för den tiden futuristiskt underverk. Tidens tand och nya superarenor har senare gjort att San Siro rent tekniskt och servicemässigt numera övertrumfas av åtskilliga anläggningar. Med obekväma enkla stolar utan ryggstöd och benutrymme snålt tilltaget för den som är över en och femtio. Men så har vi aspekten atmosfär. Då blir arenan som sedan 1980 heter Giuseppe Meazza (efter en legendarisk spelare) plötsligt, just det, en katedral.

Hit kommer man inte fem minuter innan match. Till San Siro i västra Milano söker man sig några timmar innan. För att uppleva hur stämningen byggs upp, för att höra hur enstaka fans blir till en mäktig kör. Att stanken från den närbelägna travbanan ibland är tung är sådant man i det läget har överseende med.

Det är sällan fullsatt på San Siro. Egentligen bara så vid derbyt och ibland mot Juventus. Men de senaste årens huligantragedier i italiensk fotboll har gjort det en smula komplicerat att köpa biljetter på plats vid arenan. Testa därför klubbarnas hemsidor för köp god tid i förväg.

Om du tar dig genom den krångliga proceduren kan det vara lugnast för nerverna att få biljetterna levererade till hotellet, så att de finns där vid ankomsten. För den som vill chansa brukar det dock lösa sig att köpa biljetter i någon av biljettluckorna vid arenan.

Glöm bara inte att ta med passet. Undvik helst platser allra längst ner. Plexiglas a la ishockey gör att sikten skyms. Välj hellre biljetter på den överste ”ringen”, terzo. San Siro är trots sin storlek så pass intim att man ändå ser hyfsat bra även långt där uppe under taket.