Wegerup: En match av gudomlig kaliber
Dio buono, santo cielo och Madonna Mia!
Och alla ni andra högre makter.
Tack för en fotbollsmatch av gudomlig kaliber.
Kvällar som den här, matcher som denna, kan jag på samma gång begråta och vara tacksam över att jag inte höll på något av lagen.
Jag har nära och kära i både Juventus- och Roma-lägret. Men jag har inte ett vitsvart-randigt hjärta och jag har inte vuxit upp med Roma-anekdoter som godnattsagor, inte fått den gulröda passionen med modersmjölken.
Ändå satt jag storögd och skälvande efter slutsignalen.
En sådan match. En sådan jublande vansinnig match.
De två bästa lagen just nu, mot varandra men inte bara det.
Utan också varenda sliten och vacker kliché om norr mot söder. Rika mot fattiga. Makten mot folket. Förnuft mot känsla.
Allt mixat i den sorts italiensk fotbolls-cocktail som får blodet att sjuda hos spelare, publik och oss på pressläktaren.
Redan nu ser jag rubrikerna på de italienska tidningarnas sajter: ”Rocchi, rigori e errori”, ”Rocchi, straffar och misstag”.
I de italienska fotbollsprogrammen som förgyller och fyller varje söndagskväll fortsätter det uppskruvade känsloläget från matchen. Och mycket handlar förstås om domare Gianluca Rocchi.
”Domarna behöver hjälp”
Sju gula kort, tre röda och tre straffar berättar mycket om en match med lika stor betydelse som stora känslor. Och om en domare som fick kämpa för att hålla kontrollen över den.
”Domarna behöver hjälp av tekniska hjälpmedel”.
Rudi Garcias ord efter matchen, med förlustens bittra bismak men inte utan sanning i botten. Garcia erkände också: ”Vi har oss själva att skylla, vi missar för många av våra egna lägen”.
Den första halvleken var sanslös med ett Juventus som tog kommandot men Roma som reste sig i raseri som svar på varje straff och bestraffning.
Man satt med hjärtat i halsgropen mitt i stormen av känslor och händelser och när även tränare Garcia blev utvisad kändes det som om vad som helst kunde hända.
Istället blev det mer spel än drama i andra halvlek. De två röda korten på slutet kom när matchen i stort sett var avgjord. Det var synd på Manolas som tillsammans med Keita varit en av de bästa i Roma.
I Juventus var Chiellini och den återuppståndne Tevez återigen starkast. Och så Bonucci då med sitt vackra, vinnande mål. Förlösande för Juve-folket och så smärtsamt för det Roma som kämpade hela vägen men reste hem som förlorare till Rom i natt.
”Vi visade än en gång att vi är störst”, säger Bonucci i italiensk tv, medan jag skriver det här.
Må så vara, denna kväll. Och Juventus är Juventus. Mesta mästare i evighet, amen.
Men jag skulle inte, verkligen, inte räkna bort Rudi Garcias och capitano Tottis Roma denna säsong. Totti som efter matchen var en av de som rasade och protesterade och menade att domaren avgjort allt:
”Juve borde spela i sin egen serie. Det är så här de vinner, år ut och år in”.
Välgörande för serie A.
Trots besvikelsen och vreden i natt kunde Roma åka hem med raka ryggar. Man inledde starkt även i fjol men denna säsong kan laget orka längre, har lärt sig mer och spelet i Champions League tar kanske på krafterna men ger desto mer i stolthet och laddning.
Det är bra för italiensk fotboll, välgörande även för serie A.
Toppmatcher som den här riskerar för ofta att sluta i segdraget oavgjort. Men Juventus och Roma bjöd på stor fotboll och ännu större dramatik, i ett ständigt växande crescendo.
Polemiken kommer att fortsätta, stormande, hela natten.
Kring korten, domaren, resultatet.
Jag tänker bara njuta av att gunga med i svallvågorna och av det faktum att det här kan bli en av de bästa italienska säsongerna på länge.