Påståendet om att det är en icke-tävling är så dum att man får nackspärr
Publicerad 2014-09-29
Sportbladets Johan Linderstam om Ekwalls krönika
GLENEAGLES. Europa vinner, Lee Westwood är kung i baren och Ryder Cup är över för denna gång.
Två år till Hazeltine 2016...
Man längtar redan.
Man blir ju allt bra lycklig inombords ibland. Patrick Reed sänker en putt och fistpumpar som om han injicerat adrenalin, sedan sätter han ännu en och hyssjar mot publiken som en annan Andrej Arsjavin. Så vad händer?
Twitter svämmar förstås över av arga påhopp från indignerade européer som känner sig förolämpade, men på Gleneagles tar man det med ro. I stället svarar den månghövdade publiken med att hyssja mot Reed, på varje hål och inför varje slag han ska slå.
Det är på alla sätt stor underhållning, och i all enkelhet är ju också Reeds utsvävningar ett otroligt befriande inslag på en arena där de vanligtvis lyser med sin frånvaro.
Golf är en gentlemannasport. En idrott där uppmuntrande tillrop och nätta applåder är vardag.
Men Ryder Cup är inte vardag.
Ryder Cup är ett underhållande spektakel som inte liknar något annat i golfvärlden, en tillställning där åskådarna håller på ett lag i stället för på spelare och där det känns mer som att man är på en fullsatt fotbollsmatch än på en golfbana.
Läste att Ekwall klättrat upp i skyn
Känslan när man på det elfte hålet en dag står bakom Justin Rose och framför den stora läktaren och engelsmannen sätter en viktig birdieputt och de många tusen i publiken jublar som om han avgjort en VM-match är verkligen omöjlig att värja sig ifrån.
Överdriver jag nu? Faktiskt inte alls.
Jag läste att Patrick Ekwall klättrat upp i skyn för att titta ner på de många hundra miljoner tv-tittarna, de hundratusentals åskådarna på plats under veckan och alla de spelare och ledare som brinner för den här tävlingen, och jag såg att jag själv också fått en släng av sleven på grund av ett för storvulet ordbruk. Man får ändå ge honom att han har en poäng.
Jag hade skrivit att idrottsvärlden skulle stå stilla en sekund när tävlingen inleddes i fredags och att Henrik Stenson, som gick i den absolut första bollen, då skulle befinna sig i dess centrum, och ja...
Det var givetvis att ta i.
Att en halv miljard människor följer Ryder Cup på tv innebär ju att det finns mer än fem miljarder som inte gör det, och bara en dåre tror väl att tiden någonsin stannar.
Men man ska nog inte ta det så ordagrant.
Idrott handlar om känslor och det har varit svårt, för att inte säga omöjligt, att inte svepas med av den känslovåg som dagligen sköljt över en här i Skottland och då påverkas man och skriver med lite större bokstäver, för nyanserna försvinner lite i den eufori som alla åskådare på den tävlingen skapar.
Men framför allt så skriver också Ekwall att Ryder Cup är en icke-tävling och det är så dumt att man får nackspärr av alla huvudskakningar och så ignorant att man blir sorgsen.
En fullständigt elektrisk stämning
Nej, jag har själv inte varit på en VM-final i fotboll – som Ekwall lyfter fram att han minsann varit – men jag har haft förmånen att besöka många fullsatta arenor och vet hur fantastisk fotboll kan låta. Nu har jag även varit på ett Ryder Cup och upplevt den fullständigt elektriska stämning som råder och det liknar verkligen inget annat jag varit med om i idrottsväg.
Sett Henrik Stenson öppna tävlingen en magisk morgon, hört sångerna och jublen från tio tusen åskådare på ett enda hål och känt själen vibrera och det har varit helt magiskt hela vägen.
Nåväl, nu blev det alldeles för mycket navelskådning och alldeles för många ’jag’ här, men så går det när provokationen tar spinn, proppskåpet brinner och den mentala ödsligheten slår in.
Ryder Cup är slut för den här gången... Det känns redan tomt.
