Wegerup: Vilken bragd och revansch!
RIO DE JANEIRO. Så sitter jag här, med hjärtat ännu i halsgropen och darrande händer och ska skriva.
Och det behövs inga stora ord.
Denna bragd är mäktig nog i sig själv.
Sverige har skrivit historia. Sverige är i OS-final.
Sverige kan vinna OS-guld.
Det är de där ögonblicksbilderna efteråt som säger allt. Lotta Schelin som håller om Nilla Fischers ansikte och de ser på varandra i total lycksalighet. Lisa Dahlkvists leende när straffen gått in bakom Barbara och Lisa springer runt planen som om hon skulle vilja lyfta mot Rios himmel.
Pia Sundhages blick, denna känsla av lättnad och triumf, i en ljuvligt blandad cocktail spetsad med segersötma. En del glädjetårar, en sjö av brassetårar. Publiken som tystnat, de svenska spelarna som kramar och tröstar Marta.
Sällan har en seger varit större, en förlust bittrare. Sverige spelade inför sin största publik någon och lyckades tysta hela mäktiga Maracana.
Besegrat en jätte
Jag sitter kvar på pressläktaren och ser besvikna, nästan chockade, brasilianska fans lämna stadion. Det här ingick inte i planen. Men Sverige har besegrat ännu en jätte. Först USA, nu Brasilien. På hemmaplan, i OS, med hela den passionerade publiken emot sig.
Få kunde trott det, efter det svaga, bleka gruppspelet. Sveriges som vann med bara 1-0 mot Sydafrika, 52:a på världsrankingen. Spelade 0-0 mot Kina och däremellan blev utspelade och förlorade med 5-1 mot just Brasilien.
Men det svenska laget har vuxit sig in i turneringen. Ängslan för att förlora har ersatts av en vilja att vinna. Pia Sundhage har börjat hitta rätt i bytena och spelarna har följt hennes taktik, något som man hade stora problem med i gruppspelet.
Passningsspelet förblir ett sorgebarn och ja, vi har försvarat oss genom kvartsfinal och semifinal. Men det är vad fotboll handlar om. Du får inga stilpoäng.
Sverige har spelat smart och utnyttjat sina resurser väl. Svenskorna har visat iskyla och vinnarvilja när de vunnit två gastkramande straffläggningar i rad mot några av fotbollens stormakter.
Klokt och kompakt
Semifinalen inleddes i den förväntade hettan och med den lika väntade pressen från Marta, Andressa, Beatriz och hela den brasilianska stjärnparaden. Sverige klarade ändå, precis som mot USA, att spela klokt och kompakt. I motsats till den första matchen gick man inte bort sig, Nilla Fischer och Linda Sembrant gjorde ännu en stormatch och ytterbackarna spelade upp sig, särskilt Jessica Samuelsson.
Sveriges uppspel fortsatte att gå mestadels fel men trots brassornas intensiva press skapade de få riktigt farliga lägen. Det gjorde däremot svenskorna, som planerat på kontringar, men utan att kunna förvalta dem.
Alla slet bortom bristningsgränsen, kämpade sig till en förlängning där stressen att vinna blev allt hårdare på hemmalaget. När det till sist kom till straffar var all press på Brasilien. Favorit. Hemmalag. OS-värdnation.
Kosovare Asllani hade gjort en bra match men slog en dålig straff som Barbara lätt kunde plocka åt sig. I övrigt var svenskorna felfria, än en gång. Lotta Schelin, Caroline Seger, Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.
Och i mål stod en Hedvig Lindahl som bara växer och växer. En rödklädd klippa, så trygg och självsäker när hon räddade hon kvar Sverige i matchen gång på gång och sen tog två straffar.
En stor revansch
Vilken bedrift och framför allt vilken revansch.
För spelarna, för landslagsledningen, för Pia Sundhage.
En revansch för det fiasko VM var i fjol. En revansch för ett spel som ofta räckt på EM- och VM-kvalnivå men inte mot världseliten. En revansch inför sig själva efter det svaga gruppspelet och inför världen efter den svidande första förlusten mot Brasilien.
Det är lätt att snacka och säga att stämningen är god och att man börjat hitta rätt. Mot USA och Brasilien har det här svenska laget klarat att leva upp till orden.
Att slå ut USA var en historisk bedrift. Att ta sig till OS-final ännu en. Aldrig förr har Sverige spelat i final i ett OS. Nu är vi där, på fredag kväll, åter på Maracana.
Det kommer att bli hårt och svårt att möta Tyskland, men efter dessa två krigarsegrar känns ingenting omöjligt längre.
Vi är en match ifrån OS-guld.
Jag lyfter blicken över den nu tomma arenan, mot favelorna som klättrar uppför bergen, intill arenan, känner matchens puls dunka ikapp med det vilda vackra Rios, inom mig.
Och jag vet att det inte finns någonstans jag hellre vill vara än här, just nu.