Lasse Anrell: Det vore bra för laget att rekonstruera sin själ i en lägre serie
Jag var i Globen i går för att se Tre Kronor mot Ryssland.
Men den matchen var det ingen som talade om.
Alla ville bara prata om att Mora och Jan Simons fått svart bälte i personalvård – igen.
Pär Djoos blev unik i går.
Inte för att han blev sparkad – det är det många som blivit – Pär Djoos blev unik därför att han innevarande år varit andretränare, förstetränare – och sparkad. Tre i rad. Fan vet om han inte varit kokerska och psykoterapeut också, Djoos brukar stundtals ha den typen av uppgifter, vill jag minnas från Brynäs.
Att han blev sparkad har jag egentligen inga synpunkter på.
Det är varje klubbdiktators fulla rätt att sparka varje tränare som inte levererar minst tre poäng av tre möjliga varje match, omgång efter omgång. Det har inte Djoos gjort. 14 matcher under hans ledning har tagit Mora till en stabil sistaplats – sex poäng från närmsta streck.
Mora är en svår plats för ledare
Mora är fast i träsket, obehagligt nära den avgrund som kallas Leksand och det helvete som kallas kvalserie med ett Leksand med killar som spelade Stanley Cup-final i våras och ett Malmö med den vidunderlige Carl Söderberg.
Så det är säkert rätt att sparka Djoos.
Formerna var dock lite konstiga.
Först frågade de spelarna.
De sa nej. Sparka inte Djoos. Han är en kanonkille.
Sen förmiddagsträning. Djoos ledde de tröga snöskotrarna i FM Mattsson Arena.
Sen hände nåt. Oklart vad.
Djoos kallades in till klubbdirektören, PR-chefen, träskohandlaren, kassören, materialaren, patronen, kotknackaren, stylisten, kantfnasaren – med mera – Jan Simons och fick beskedet att festen var över.
Sen eftermiddagsträning och då hade Kari Eloranta tagit över.
Så kan det gå. I alla fall i Mora.
– Vi spelare ville ha honom kvar, sa faktiskt Håkan Bogg, lagkapten.
Nu ska man inte bry sig så mycket om vad spelare säger. De brukar aldrig ha samma åsikt, några få bestämmer, det är ju knappast omröstning med slutna valsedlar, de ville väl ha lugn och ro, det får man oftast om ingenting händer, raka vägen mot stupet, stadig kurs, hej och hå. Nya tränare är mest jobbiga.
Men vad hände egentligen mellan träningarna i går.
Sa Kari Eloranta ifrån och meddelade att han inte klarade av att jobba med den godmodige Djoos?
Kanske.
Sa grupperingar av spelare ifrån, på riktigt liksom?
Kanske.
Sa sponsorer ifrån – sånt blir allt vanligare i den värld av nödtvungen – för att inte säga skitnödig – omedelbar behovstillfredsställelse som kallas elitserien.
Kanske.
Mora är en svår plats för ledare.
Magnus Arvedson fick sparken för 14 omgångar sen när samarbetet med laget, Simons och Djoos hade nått vägs ände. Det påstås att Djoos samarbete med Arvedson fungerade dåligt på slutet. Inget konstigt kanske. Det brukar bli slitigt i krigets slutskede. Alla vill rädda sitt. Få lyckas, som bekant.
Jag är tveksam. I alla fall nu
Det som var konstigt med den nya konstellationen efter Arvedson var ju att Kari Eloranta togs in för svindyra pengar för att vara hjälptränare.
Det hade varit det naturliga att han fått ta över direkt. Djoos var ju färgad av nederlagen med Arvedson. Det normala hade varit att bryta helt med den nederlagsepoken och göra Kari Eloranta till big boss. Det är lite märkligt att Jan Simons inte vågade det.
Finns det en framtid för Mora i elitserien?
Jag är tveksam. I alla fall just nu.
Jag tror kanske att det vore bra för laget att rekonstruera sin själ i en lägre serie en tid, att återskapa en personalpolitik värd namnet, och införa ett modernt ledarskap som innebär att fler än en enda patron är med och delar på makten, härligheten – och misstagen.
De senare blir ofta färre då.
Landskampen då?
Tre Kronor var betydligt bättre än i Västerås mot Slovakien.
Överlägset roligast att se var Södertäljes Linus Videll som såg ut som en hockeyvariant av Sebastian Larsson; ni vet, kille som tog chansen.
Videll kan gå hela vägen till VM.