Timing är allt i hockey-VM
”Krönikören är inget undantag”
QUÉBEC. Sa jag adjö när jag kom?
Hockey-VM är alltid en fråga om timing.
I år höll jag på att säga adjö innan jag kom.
Mellanlandning i London.
Först SAS dit. Sen Air Canada till Montreal. Jag åt en värdelös hamburgare på TGI Fridays på terminal tre. Det var, skulle det visa sig, det mest vältimade beslut jag fattade den dagen. Köpte några dvd. Deadwood, tredje säsongen.
In i planet. Ut mot avfart. Plötsligt vände planet. Problem med datorn, sa kaptenen. Tillbaka till gaten. In i planet strömmade äldre män i gula västar med ”Air Canada” på ryggen. Såg lite luggslitna ut. Vi satt tålmodigt och väntade. Alexander ”Sasha” Beljavskij och jag diskuterade Per Ledins tid i Björklöven.
–?Han var extremt läraktig. Han frågade hela tiden: ”Hur gör man där, Sasha?” ”Varför gör man man så, Sasha.”, berättade Beljavskij.
Herregud, tänkte jag, jag hade till och med glömt att Ledin spelat i Björklöven.
Två timmar försenat
Efter någon timma var allt fixat. Ut mot startsträckan igen. Två timmar försenade. Jag missar nog anslutningsflyget i Montreal, tänkte jag.
Plötsligt vände planet igen. In mot gaten. Nya åldrade män strömmade in i planet med gula västar. De såg myndiga men lite gamla ut, tänkte jag. Jag undrade om de är som helpdesk man hört talas om på andra företag. Omplacerade från bagagebandet på grund av för många lyft och diskbråck? Går de in i cockpit och säger ”Har ni prövat Omstart”?
Nä, smart, säger piloten ironiskt, men när samma problem ändå är kvar lägger killen i västen pannan i djupa veck och säger med myndig min:
”Har ni prövat att Bygga Om Skrivbordet?”
Timmarna gick. Beljavskij och jag pratade rysk hockey. Vi har rasande trevligt, men man skulle ju gärna kommit en bit på väg mot hockey-VM också.
–?Ryssar är inte bra på lagspel, sa Alexander. Han berättade också att han varit ihop med sin fru sen typ lågstadiet. Nu hade han sin dotter som chef på ett resebyråföretag. Vi hade rasande trevligt.
I cockpit provade de ”Omstart” igen. Inget hjälpte.
Efter sex timmar fick vi beskedet att det inte blir någon flygresa. Personalen var imponerad. Sa att de aldrig haft så lugn och tålmodiga passagerare. Vi satt ju tysta och lugna i sex timmar utan att få besked om någonting.
De som satt i de fina klasserna fick kaffe. Vi fick vatten. De hungriga fick kex.
Beljavskij och jag konstaterade att svenskar och finnar är mycket tåliga. Alldeles för tåliga. Någon borde gapat lite, fått lite panik, satt lite press på personalen.
Efter en natt på hotell fick vi beskedet att vi skulle åka till Montreal.
Tack men nej tack, sa jag. Vi skulle nämligen landa vid nedsläpp Sverige–Tjeckien i kvartsfinalen. 28 mil från Québec. Timing är viktigt. Jag åkte hem. Jag ville inte riskera att säga adjö just när jag kom fram.
Dagen efter sa Air Canada att jag inte skulle få tillbaka pengarna för resan eftersom jag åkte hem. Så himla fräckt av mig.
Tack för kaffet, era lallare, sa jag. Nu bojkottar jag er ett tag.
Träffade gänget från planet under semifinalen mot Kanada. De följde Sverige–Tjeckien
i sin buss mellan Montreal och Québec. Modos sportchef kunde via mobil till en kompis hemma lägga ut sportradion genom bussmicken. Ohyggligt jubel i sudden. De hade inte rest fem miljoner mil förgäves.
Timing är viktig.
En gång sa jag adjö när jag kom.
Det var mitt första VM i Wien 1996. Jihde och hästhandlar-Andersson hade förföljt en svensk ledare som varit full på en tillställning och skämt ut sig. Det var dock inget mot hur utskämd han blev när han pekades ut i tv och press.
Sverige föll mot USA i kvarten.
Tröstfest på kvällen. Sjöng Sven-Ingvars hela natten på en bar med bröderna Gullö och TV?3:s gäng. Saknade timing. Åkte hem. Mådde inte bra.
En annan gång var i St Petersburg. Kom sent. Sverige föll. Han knappt säga hej innan det var över. Hade en magnifik avslutningsmiddag med Wennerholm, Thorneus, DN, SVT och några till. Drack vodka ur stora damejeanner. Beordrade Wennerholm att ta notan. Han lydde, vilket förvånade alla. Måste varit enda gången jag lyckats beordra Wennerholm någonting.
Spydde under natten.
Svt-Åsa spydde också. Vi var lite tunna, antar jag. Missade toaringen en gång. Saknade timing i min vodkadimma. Torkade upp spyorna med en hotellhandduk.
Nere i lobbyn mådde jag lite bättre. Skulle ju hem. Äntligen.
Stod i kö för utcheckning bakom ett gäng svenska affärsmän som vill prata hockey. Mådde inte bra. De hade just kommit, saknade timing. Störde mig i mitt tillstånd.
Plötsligt ringde hotelldeskpersonalens telefon.
–?Are you mister Anrell, sa den vänliga kvinnan.
–?Ja, sa jag. Nu mådde jag verkligen inte bra.
–?Det är rumsstäderskan. Hon säger att det är något konstigt med era handdukar på rummet.
Jag sa ingenting. De svenska affärsmännen tittade förvånat på mig. Fnissade lite diskret. Det vet man ju vad folk gör på ryska hotellrum... hö hö.
Jag gick därifrån. Timing är viktigt.
Till alla sura som inte gillade mitt Fucking-Jävla-Kuk-Norge i fredags vill jag bara förklara mig lite och säga att det var en parafras på succéfilmen Fucking Åmål. Norge är lika stora
i hockey-världen som Åmål i en Veckorevyskadad ung tjejs värld.
Det var min tanke.
I övrigt kan jag bara be om förlåt för min dåliga franska.
Träffar Rickard Fagerlund, legendernas legend. Pamparnas pamp. Han har kvar bettet. Och timingen. Tittar på mina nya, brutalt eleganta Vagabondskor.
–?Tangoskor? säger han utsökt elakt.
Alla skrattar. Mest Wennerholm.
–?Fagerlund försvann för snabbt från svensk hockey, säger vi med en mun till varandra.