Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Jag hade väntat mig mer drag

Wennman är stationerad i fiendeland – med en kamel

SALZBURG. Verkar jag obalanserad nu har det sina förklaringar.

Rakt fram, i kikaren, ser jag Greklands stängda träning.

Till vänster har jag unga fröken Hilda, och så långt allt väl.

Men under höger sko sitter en kamelskit modell större.

Jag klafsar alltså omkring låghalt på en gräsbeklädd kulle i Seekirchen utanför Salzburg och spionerar på greker i sällskap av en kamel.

Är det inte precis så man vill inleda bevakningen av ett fotbolls-EM?

Ska jag vara ärlig vet jag inte helt säkert om denna kamel är en hona. Men det kändes så när vi stod där. Hon såg på mig på det viset. Jag har haft kvinnliga kameler tittandes på mig förr.

Min kollega Wagner, Sportbladets tappre frontsoldat i det grekiska lägret, höll med mig om att hon såg ut att heta Hilda. Borde kanske varit Hilde i dom här trakterna. Men Hilda fick det bli. Ung dam, liten, kanske dräktig redan. Stor mage.

– Två pucklar. Kamel. Inte dromedar, sa Wagner.

– Hona, sa jag.

– Hur ser du det?

– Hon har ju pinkat i fem minuter nu och strålen går rakt bakåt. Knappast en kamelpojke, eller hur?

– Du har en poäng där.

Tvärs över ängen, några hundra meter längre ner, körde Greklands manager Otto Rehagel diverse övningar med sitt landslag.

Hilda och jag glodde nyfiket på dem. Jag tror hon fattade mer än jag.

Ni som hängt med ett tag vet att jag rapporterat inifrån det engelska pressdrevet under hela 2000-talet. Men eftersom det inte var aktuellt i år kändes det lämpligt att kanske slå en liten koll på andra små trevliga drev ute i Europa.

Hamnade alltså i det grekiska lägret i går.

Åkte från det Salzburg som är Mozart, Mozart, Mozart...muséum, maträtter, hotell, torg, krogar, gator, byggnader...till Seekirchen ett par mil utanför stan, vackert så ögon måste tåras.

Hade väntat mig mer drag

Det var mitt första möte med ett grekiskt pressdrev under ett mästerskap och jag vet inte vad jag hade väntat mig, kanske lite mer temperament och lite mer drag över det hela, kanske nån liten trevlig buffé i engelsk/italiensk klass med grekisk sallad och till och med nån liten grön vindolme, men det jag fick var snack som var blekt som ett Demis Roussos-skynke och snacks som bestod av lokala ostkuber med små österrikiska flaggor i.

Jag måste säga att det var ett väldigt välartat och snällt litet drev.

Nu satt det bara ett par fullständigt ointressanta grekiska reserver på intervjupodiet i denna halvskumma lada som utgör Greklands presscentrum, men man fick liksom ett hum om hur det går till i det här förhållandet mellan media och fotbollsförbund.

Presschefen Michalis Tsapidis skulle gjort sig bra i ett gammalt sovjetiskt sammanhang, det som inte ansågs lämpligt klipptes av direkt, och Michalis såg verkligen skrämmande arg ut från start till mål.

Nån undrade, helt förståeligt om ni frågar mig, hur de grekiska spelarna reagerat på rapporterna om jordskalvet hemma på halvön Peloponnesos i går.

Han klipptes av tvärt av Michalis som lät meddela att detta inte var ”vårt ämne”. Sen var det inte mer med det.

Svenskarna på plats – fotsoldat Wagner, Garå från Svenskan och Orrenius från Expressen – ställde de frågor som var värda att ställas, men det grekiska drevet var tamt, trött och förmodligen rätt tillplattat sen gammalt.

Välinformerad om bojkotter

Den så stenhårde presschefen Michalis kom sen fram till Sportbladet och började nyfiket förhöra sig om tillståndet mellan den svenska pressen och det svenska laget. Han visade sig då vara en betydligt trevligare människa, väl nere på golvet så att säga, och visste mer om bojkotter hit och kontroverser dit än vad jag själv gör. Han var väl informerad om Zlatans inställning till Sportbladet, men ville ha fler bakgrundsdetaljer.

– Vi har inga pågående bojkotter mot grekisk media, sa han. Vi kommer bra överens med journalisterna.

Jo, kan tänka mig det.

Efter presskonferensen var det i alla fall träning. Stängd. Men inte mer stängd att man kunde ställa sig och glo mellan gliporna i det gröna skynket runt planen, om man ville. Fast då fanns risken att få en grov, grekisk vaktnäve i nacken.

Bättre då att ta bilen bort till Bellmondos Cirkus och smyga in bland tälten ett par hundra meter upp i backen och ta fram en kikare. Gick att se utmärkt.

– Nu har dom delat upp så att några har brandgula västar, sa jag.

– Intressant, sa frontsoldat Wagner.

– Men jag känner fan inte igen nån på det här avståndet.

– Jag kan nog pricka in tolv-tretton, sa Wagner.

Sen kom Hilda och la sig i.

Hon hade antingen rymt från sina kamelpolare i cirkusen intill eller var bara utsläppt på nåt slags grönbete, men hon stod där i alla fall intill mig och kollade Greklands träning och kissade helt lugnt rakt bakåt och hade läget under kontroll. Vem vet, hon kanske hade spionerat på dom där övningarna hela veckan.

– Vad tror du, Hilda, sa jag, kommer de att attackera hårt på kanterna mot Sveriges svaga ytterbackar? Blir väl mer 4–3–3 än 4–5–1, eller hur?

Hon svarade inte, ville tydligen inte avslöja nånting.

Man får fan ingenting gratis numera.

Följ ämnen i artikeln