Gummiben, visst - men tuggummiarm?

...och Venus Williams nya, stora kärlek blev en besvikelse

LONDON

Den gamle kämpen Magnus Gustafsson, 34, tog adjö av Wimbledon när han föll i tre raka mot den 14 år yngre Lleyton Hewitt, Australien.

"Gusten" är en tapper man. Han sprang på allt och svettades floder i sitt trånga korvskinn till tröja, han vevade med sin forehand och gjorde verkligen allt i sin makt för att ställa till med en skräll - trots att det såg ut som han hade gummiben redan vid 1-1 i första set.

Själv hade jag en gummiarm att bekymra mig över.

Det var en av dessa små tragikomiska vardagshändelser som kan förvandla en underbar, solig, festlig dag i Wimbledon till en parodi på livet.

Det började i höger armhåla.

Jag insåg att nåt var på tok när jag höjde armen och skjortan plötsligt följde med upp i luften.

Tuggummit som satt där var ingen lek.

Nånstans i detta prydliga, tjusiga, perfekta Wimbledon hade nån haft vänligheten att placera ett väl tuggat bubblegum, storlek bandyboll, på nån stolskarm och detta monstergummi spred nu ut sina klibbiga tentakler över min kropp.

Ni som varit med om det vet vad jag talar om.

Från axelväskan och tröjan och fingrarna utgick trådar som tycktes sträcka sig från bana 13 till centercourten, vart jag än gick och försökte skaka av mig detta superklister till Hubbabubba blev det bara värre. Jag kände mig som Spindelmannen.

Ett försök med skållhett vatten och handduk på toaletten gjorde bara saken värre. Gummit blev bara ännu tunnare och klibbigare.

Förnedringen var total när andra toalettbesökare såg en man med bar överkropp stå och skrubba en tröja frenetiskt över tvättstället.

Årets Scoop - trodde jag...

Nå, i detta svärande tillstånd staplade jag in på en presskonferens med titelförsvararen Venus Williams och trodde jag hamnat mitt i Årets Scoop för brittisk skandalpress.

Venus satt där och pratade så ömt om sin "Bobby", hur hon älskade honom och hur hon saknade honom och hur hon inte kunde leva utan honom.

Jaha, en präktig lovestory alltså, perfekt nu när Anna Kournikova inte är här och Martina Hingis redan åkt ut.

Men det visade sig att Venus talade om sin lilla hund. En yorkshireterrier.

Sen sa hon absolut ingenting om nånting utom när hon fick en rätt avancerad fråga om pengar, ty då förvandlades den tuffa Williams-syrran plötsligt till en liten oskyldig flicka som med darr på rösten förklarade att det där var hon för ung för att förstå.

Jag tog min gummiarm och gick.

Tennisoraklet Björn Hellberg, i Wimbledon för 35:e året i följd, stod i presscentret och diskuterade ett problem med kollegorna: hettan utomhus och den kalla luftkonditioneringen inomhus ger lätt en droppande näsa.

- Ytterst kontrasterade förhållanden, sa Hellberg.

Varje gång man träffar honom lär man sig ett nytt ord.

Enqvist - tror inte på sig själv?

Thomas Enqvist var också ganska rolig utan att han själv visste om det.

Efter att Thomas - som ser vass ut - avfärdat tjecken Martin Damm i tre raka frågade jag honom om han visste att han stod i 50 gånger pengarna hos brittiska bookies. Och om han i så fall funderade på att spela en slant på sig själv.

- Nej, det vore omoraliskt. Jag är ingen gambler heller, sa han.

Omoraliskt?

Nja, inte som vinnare, väl?

Skulle han däremot spela sig själv som förlorare vore det en annan sak.

Thomas är i alla fall vidare, vilket är det viktiga. Han är i bättre form än någonsin efter axel-operationen i december och har hyfsat bra lottning. Det kan bära långt.

Andreas Vinciguerra såg till att bli den femte svensken i herrsingelns andra omgång efter en imponerande seger mot argentinaren Franco Squillari, 3-1 i set.

Resten av turneringen kan bli kul.

Om inte annat har jag fortfarande min första skål jordgubbar att se fram emot.

Wimbledons tuggummin har jag redan testat.