Oförskämt mot läsarna att bara rapa upp matchreferat
Intressant har det varit, att från sjukbädden följa veckans debatt om sportjournalistik.
Det är alltid tankeväckande när det sägs en massa dumt.
Är det då dumt att diskutera journalistik? Inte alls. Det är tvärtom snudd på livsnödvändigt. Vi är den tredje statsmakten och inte minst vi på Aftonbladet, som är störst i Skandinavien, har stor makt och ska med rätta ifrågasättas. Vi begår fel, vi kan alltid bli bättre.
Däremot är det inte bara dumt, utan befängt, när en av infallsvinklarna i Debatt med Laul & Co var att det skulle vara något dåligt att medierna blivit tuffare. I själva verket är ju problemet det motsatta. Inom sportjournalistiken måste vi fortfarande bli mycket bättre på att granska, avslöja, ifrågasätta och distansera oss från de vi bevakar. Allt på läsarnas, tittarnas och lyssnarnas uppdrag.
Idrotten är en miljardindustri och allt fler som verkar inom den är rena makthavare och de har alla sina egenintressen. I det läget krävs ännu fler ifrågasättande journalister.
Den som tror att den enda höga och rena Sanningen kommer från förbund, klubbar, agenter och sponsorer kommer att bli nesligt lurad. Därmed inte sagt att dessa alltid ljuger, men de har sina agendor.
En balansgång
Sportjournalistik är en balansgång eftersom man delvis går ifrån journalistikens neutralitetskrav: vi håller på Sverige, vi hjälper till att bygga idoler. Samtidigt måste vi alltid, i alla lägen, komma ihåg att det inte är hos stjärnorna och folket runt dem som vi ska ha våra lojaliteter.
Den nya tekniken medför också större utmaningar då resultat och citat genast pumpas ut på nätet och i tv. Det ställer krav på nytänkande, och det är bra. Att som min morgontidning ibland gör och bara håglöst rapa upp vad som hänt i gårdagens matcher är en ren oförskämdhet mot mig som prenumerant. Jag kräver mer än så för pengarna.
För långt ibland
Samma krav ställer mina kollegor och jag på oss själva i vårt arbete; att gå vidare, att ta saker ett steg längre. Ibland säkert för långt, men ännu oftare inte tillräckligt långt.
Att det mesta i?dag skulle vara skvaller inom sportjournalistiken är nonsens. Ett problem i dessa diskussioner är förstås att läsarna och idrottsstjärnorna aldrig ser allt det vi INTE publicerar. Man ser inte att vi valde bort att skriva om den där skilsmässan då den kända idrottsledaren bad oss låta bli. Man ser aldrig de där mobilbilderna på en spelare i en situation han inte borde vara i och som vi, trots att de skulle sälja rekordstort, tackar nej till.
De hade skrattat
I Storbritannien hade de skrattat åt oss, tyckt att vi var mesiga.
Men, tuff och granskande är en sak, snaskig en helt annan. Däremot är jag glad över att jag inte tänker som den äldre kollega som jag hörde skrävla under OS i Peking om att allt var bättre förr:
”Skriva om simmarna som dricker öl, vad fan är det? Förr satt vi och söp ihop med grabbarna och ingen skrev något, det stannade mellan skål och vägg och så var det bra med det”.
Nu tror jag inte att det var så illa förr, jag har stor respekt för många äldre, kunniga och hängivna kollegor. Men att allt färre journalister är vänner med dem som de ska bevaka, det är precis som det ska.