Sämsta invigningen som jag har sett live
Sportbladets Lasse Anrell: Jag undrar fortfarande vem som egentligen tände elden
VANCOUVER. Jodå, det blev en värdig invigning bara timmarna efter dödsolyckan i rodelbanan.
Nodar Kumaritashvili och hans minne hyllades flera gånger i några känsloladdade ögonblick.
Men resten av invigningen blev en märkligt torftig föreställning.
Och fortfarande undrar jag vem som egentligen tände elden och varför det var fyra eldar...?
Man kan göra på flera olika sätt när en tragedi inramar ett olympiskt spel.
Arrangörerna valde att tillägna Nodar Kumaritashvili hela invigningen. Sen höll man dessutom en tyst minut och när Georgiens lilla trupp kom in i arenan valde publiken själva att uttrycka sin sympati genom att resa sig och ge en mycket varm applåd.
Flera av deltagarna såg mycket tagna ut.
Sannolikt inte bara av en väns död utan också av det stöd man fick av 60 000 människor. Det var mycket starkt.
Men resten?
Vad ville man berätta med den showen?
Ska jag försöka mig på en fri tolkning så berättade man inför de miljarder tv-tittare som följde kvällen att Kanada en gång befolkades av flera urfolk, sen kom den svenska popgruppen Rednex åkande och spelade lite jobbig fiol och sen bildade de staten Kanada allihopa.
Bara så där, typ.
Sen klädde alla på sig vita kläder - som om det var en Kent-konsert, ungefär. Till och med Donald Sutherland. Musiken var svulstig och överlastad. Tre timmars inferno med förfärliga stråkar och blåsinstrument utan tanke och mening annat än att låta fult och mycket. En operasångerska sjöng fulast av alla. Playback dessutom. Och sen gick alla hem.
Jo, det fanns ett par undantag i musiken.
Min favoritlebba KD Langs version av Montreal-killen Leonard Cohens ”Hallelujah” var underbar. Men den har hon sjungit förr.
Garov sjöng en underbar fransk chansonsång. Någon för mig okänd sjöng en fin Mingus-version av Joni Mitchells ”Both sides now”.
Själv hade jag bett henne själv sjunga sin hockeylåt ”River” eller kanske Neil Young att sjunga ”Heart of gold” för att visa vad ett OS också handlar om.
En norsk fanbärare visade sig vara ishockeyspelare. Kändes inte helt rätt. Lite som att sända ut fel signaler, om ni frågar mig.
Peter Forsberg, däremot, såg fascinerande lycklig ut där han kom in med den svenska fanan. En stor stund i hans liv, uppenbarligen. Kanadensarna i publiken trodde inte sina ögon. Wow, där kom plötsligt en riktig idrottsstjärna bland alla okändisar med flaggor i handen.
– Som att spela en OS-final, sa Foppa. Det var bra sagt.
Bryan Adams spelade och sjöng också.
Det kunde han gett fan i.
Och själva eldtändningen, vad ska man säga om den? Långsam, ointressant, förvirrad. Gretzky ett självklart val. Men varför alla dessa eldar? Skulle alla få vara lucior med ljus i håret precis som på dagis? Jag vet inte.
Betyg:
Två plus.
Satt i sitt sammanhang:
Jag har sett nio invigningar live. Det här var den sämsta.
Stora problem när elden skulle