”Gick drogad i ett år”
Publicerad 2015-10-13
Susanne Gunnarsson om sina svåra smärtor – och tabletterna som gjorde henne beroende
MALMÖ. Hon tvingades sluta sin karriär på grund av svåra nervsmärtor.
Vad Susanne Gunnarsson inte visste då var att tabletterna som hon fick för smärtlindring skulle göra henne beroende.
– Jag gick drogad i ett år, säger ex-kanotisten.
I podcasten Women Only berättar hon om en tuffa tiden, om sitt nya liv och så avslöjar OS-hjälten att hon ska släppa en bok i vilken detaljer få känner till kommer upp i ljuset.
OS-guldmedaljören Susanne Gunnarsson har startar ett nytt liv. Hon har gjort det i Malmö där hon utbildat sig till livscoach och engagerat sig förläggning för ensamkommande flyktingbarn.
Hon är full av energi och till våren släpper Susanne Gunnarsson en bok.
– Jag har funderat ganska länge på att skriva mina memoarer men framförallt att rikta mig mot kvinnor. Det kommer att handla mycket om människan Susanne i idrotten och mamman i idrotten, efter karriären och om att ta sig ur ett äktenskap. Och väldigt mycket om självkänsla, att hitta sig själv i livet, säger Susanne Gunnarsson.
Hon har en spökskrivare, men orden är hennes egna och berättelsen kommer att vara väldigt personlig. Boken kommer att innehålla okända detaljer från en lång, framgångsrik men också turbulent karriär där kanonbråket med Agneta Andersson var i fokus inför, under och efter OS-guldet 1996.
”Får ta det som de vill”
– Många saker som jag kommer att berätta är saker väldigt få vet om, men som jag tror är viktigt att det kommer ut och att det kan hjälpa andra.
Kommer du att såra personer med din information?
– Det är ju sanning, sen får de ta det som de vill.
En känslig del i Susanne Gunnarssons liv är det svåra slutet av idrottssatsningen. Det gör fortfarande ont att tala om.
När Sportbladet möter Susanne Gunnarsson i ett öppet och personligt samtal i podcasten Women Only är tårarna närvarande.
– Det var jättetufft, det gör fortfarande ont när jag tänker på det. På det sättet som jag slutade och att jag gick igenom en skilsmässa samtidigt, säger hon.
Det var en skada i nacken som satte stopp för Susanne Gunnarssons sjätte OS. Smärtorna ut i armen hade kommit smygande redan 1997.
– Jag hade två diskbråck. Jag fick första smärtan 1997 och fick domningar i fingrarna. Jag fick inte upp bänkpressen och tänkte att jag gjorde något annat istället.
Smärtorna kom och gick under tre år. På ett läger i Sydafrika inför OS i Sydney 2000 small det till i nacken.
– Jag har aldrig känt mig så vältränad och snabb som då. Jag hörde smällen i nacken och kände direkt att det här kommer aldrig att funka, säger Susanne.
Narkotikaklassad
Det var som en wiplashskada och för att lindra den svåra värken fick Susanne Gunnarsson smärtlindring i form av Noblegan (aktiv substans Tramadol).
– Jag åt Noblegan, Voltaren och Alvedon tillsammans. Jag kände ingen nervsmärta alls. Jag mådde ganska bra utan att tänka på varför jag mådde bra.
Först senare har hon förstått.
– Medicinen är narkotikaklassad nu… Jag gick ju drogad, säger hon.
Hon berättar hur en väninna som var sjuksköterska upptäckte beroendet och fick Susanne att bryta medicineringen.
– Hon slängde tabletterna. Sen låste hon in mig helt enkelt. Jag var hemma hos henne i en vecka och var desperat. När jag kom hem letade jag efter tabletter igen, men hittade inga. Jag hade min två fantastiska barn och kom upp för att ta dom till skolan. Annars vete tusan om jag hade klarat mig.
Under en lång period levde ex-stjärnan isolerat i Funäsdalen. I podcasten berättar Susanne Gunnarsson att det inte fanns ett skyddsnät, att varken ledare från Svenska kanotförbundet eller Sveriges olympiska kommitté, hörde av sig efter skadan.
Konflikt med SOK
– Jag gick ofta min egen väg och det berodde på att jag hade två barn. Jag kanske borde varit mer laget. Men det gjorde ju att det blev en konflikt mellan mig och SOK också. Men skulle någon av mina aktiva bara försvinna skulle jag ringa efter två dagar…
Vändningen kom när hon blev fystränare för före detta utförsåkaren Nike Bent.
– Där kom jag in i idrotten igen. Jag kom tillbaka i livet igen. Jag kände att ”jag kan ju någonting”, säger Susanne Gunnarsson.