Wennerholm: Inte sett det sedan Klüfts dagar
matsutake. När friidrottslandslaget hade pressträff inför VM i Peking var det en som stal hela showen.
Khaddi Sagnia, 21.
Jag vet inte när jag såg sådan energi och ren och skär glädje senast.
Det måste ha varit då Carolina Klüft slog igenom.
Om gamle Karlsson i Hemsöborna seglade in med ett Höganäskrus om halsen, så har Khaddi Sagnia seglat in till sitt första seniormästerskap med något liknande.
Ett stormtecken som pekar mot snar förändring.
För ni som tror att det här är en konstlad mediehajp har lika fel som Richard Nixon när han försökte förneka Watergate.
Khaddi Sagnia är med sina 6,78 i längd redan klar för OS i Rio nästa år. En av fem svenskar. Även om hon måste visa fortsatt god form nästa säsong enligt SOK:s uttagningsregler. Men hon är så ung och ett så stort hopp inför Tokyo 2020 att hon får åka ändå. Tro mig.
Och hon är en av bara fyra som klarat de stenhårda uttagningsreglerna inför inne-VM i amerikanska Portland nästa vår. De övriga är Michel Tornéus, Erika Kinsey och – Susanna Kallur. Kallur som bara gjort en tävling i år, men som prickade kvalgränsen till inne-VM på 60 meter häck med sina 8,14 i tyska Karlsruhe i vintras. En skräll i det tysta, men chansen att Sanna kommer till inne-VM är väl lika liten som att Khaddi INTE gör det.
Allt är möjligt för Sagnia
Men tillbaka till detta fuktiga Japan, som snart får sin fortsättning i ett lika fuktigt och varmt Peking.
Det här är ju ett VM då jag tippar noll medaljer och chansen är minimal att det ens ska bli ett brons.
Det brukar sällan skrälla på de stora mästerskapen, utan det är de med en lång erfarenhet, mycket rutin och minst en skadefri säsong bakom sig som brukar vinna. Och helst två. Så små är marginalerna.
Det är inget svenskt medaljhopp som haft den uppladdningen. Inte Abeba Aregawi, inte Michel Tornéus. De två största hoppen på pappret.
Men så har vi Khaddi.
En tjej som man aldrig riktigt vet var man har. Till och med förbundskapten Karin Torneklint ger henne en skrällchans.
Det är inte helt omöjligt.
Nu vill jag inte måla ut henne som ett medaljhopp, men det är någonting hos henne som gör att det känns som allt är möjligt.
Hennes ungdomsidol Carolina Klüft är kanske den största talang svensk friidrott haft och Carro tog verkligen vara på just den talangen.
Det känns som Khaddi Sagnia spelar i samma division, precis som en ung Erica Johansson gjorde. Erica som fortfarande har det svenska längdrekordet på 6,99, tätt följd av Carros 6,97.
Ingen av dem lyckades spräcka sjumetersgränsen i godkänd vind, men jag känner mig ganska säker på att Khaddi blir den första.
Om hon får vara frisk. Om hon kan hantera framgången. Om hon har rätt vinnarskalle.
Många om.
Ett ärrat hjärta väcks till liv
Och jag har egentligen inte svaret på någon av de frågorna. De kan bara Khaddi svara på och inte med ord, utan med handling.
Men att hon är den största talangen på damsidan sedan Carro slutade vet alla.
Och kan hon fortsätta vara den naturkraft hon är och känna samma glädje, så kan hon gå hur långt som helst.
Men det som kanske imponerade mest på mig här i Japan var när hon plötsligt bytte dialekt från sin göteborgska till klingande skånska.
– Jag är ju uppväxt i Helsingborg och det svänger direkt, förklarade hon.
Men det är skönt att som gammal ärrad friidrottsreporter ändå känna att man fortfarande har ett hjärta. Någonstans. Långt därinne.
Det väcks till liv när jag träffar en sådan som Khaddi.
Det väcktes till samma liv när jag träffade en ung Carolina Klüft, även om det blev lite tyngre slag mot slutet av hennes karriär som jag inte tyckte blev helt värdigt den världsstjärna hon var.
Men det är en annan historia.