Mamman: ”Det är en märklig dag”
Publicerad 2016-02-11
Mamma Waldner: ”Jag trodde J-O blivit tokig!”Det var J-O Waldners sista föreställning.
Då satt hans största supporter på första parkett.
– Det är en märklig dag, säger mamma Marianne, 76.
J-O Waldner har många trogna fans, men ingen har följt hans karriär på så nära håll som mamma Marianne och storebror Kjell-Åke.
Under torsdagen satt de vid hagen i Liljeholmshallen i Stockholm och såg världens främste pingisspelare sätta punkt för karriären.
3–2 mot Rekords Simon Arvidsson och 1–3 mot Andreas Törnqvist. Sedan var den sagan all för den största talang Spårvägen och svensk bordtennis någonsin har fostrat.
– Jag spelade bridge i dag, men det var svårt att koncentrera sig, säger Marianne Waldner.
Hon berättar om uppväxten i Bredäng och Fittja, om hur sönerna var uppslukade av bordtennisen.
– Han var fyra år när han fick sin första racket. Efter ett tack gick han till Spårvägen, men de tyckte att han var för kort och för liten för att börja spela. Men de andra barnen sa att han kunde lira, så han fick följa med som maskot, berättar Marianne.
”Fick åka limousine”
Hon skrattar till och minns att en mycket ung J-O hade ett par tursockor som han lade undan.
– Ja, dem skulle han ha i VM-finalen. Då tänkte jag: Så små fötter i en final. Ha, ha, ha. Han är en rolig man, så det finns mycket att berätta, säger hon.
Vilket är ditt främsta minne?
– OS-guldet 1992. Handbollslandslaget hade förlorat finalen, så av svenskarna var det bara han kvar som kunde vinna guld – och det gjorde han. Då fick jag åka limousine, säger Marianne Waldner.
J-O och Kjell-Åke var lagkamrater i Spårvägen och hjälpte klubben att bli lagmästare 1983 och 1984.
– Då fick man vara med och ta del av resan, säger Kjell-Åke, som spelade ligapingis i tio år och har fungerat som både förbundskapten och sportchef.
Under torsdagen såg han sin stora lillebror spela sina sista tävlingsmatcher, då Spårvägen tog emot Helsingborgs-klubben Rekord.
– Märklig känsla? Ah, det är nog mer för brorsan. För mig är det lugnt, säger Kjell-Åke.
”Bra att ha en brorsa”
Vad gjorde J-O så otroligt bra?
– Det finns inga enkla svar, men han har alltid lyft fram passionen, att det har varit kul. Sedan har han alltid haft en otrolig förmåga att lära sig, härma andra och utvecklas. Ja, han har alltid varit nyfiken och har en bra analytisk förmåga. En annan faktor är att han alltid har sett det som en lagidrott. Han pratar ofta om laget, och i bordtennis kan man inte bli bra själv. Man spelar med varandra, inte mot.
Vilket är ditt starkaste ögonblicksminne?
– OS-guldet var häftigt eftersom det var det enda svenska guldet och fick ett sådant medialt genomslag. Det var en kul händelse. Sedan... Det finns så mycket. Jag har ju följt karriären. I början hade vi mycket telefonkontakt, sedan kom han hem och berättade. Vi pratade pingis och tittade på video. Det var fascinerande.
Varför lyckades han bäst av er två?
– Jag satsade tidigt, men hade inte kapaciteten. Det är bra att ha en brorsa som är bra, för då kan man jämföra. Nej, kvaliteterna räckte inte till. När jag var 16-17 år kände jag att det däremot kommer att hända något med brorsan, säger Kjell-Åke Waldner.