Det blir en klassiker
Jag säger nej till 35 000 – är det en drömresa så är det...
ROM. Det första som händer när jag kommer till den stora Champions League-finalbyn nere vid Colosseum är att en svartabörsman kommer fram och frågar om jag vill köpa en biljett till finalen. ”Hur mycket?” säger jag. ”2 000 euro – 25 000 kronor,” svarar han. Då, om inte annat, förstår man att man är på väg att se Finalernas Final mellan Giganternas Giganter.
Jag säger nej till mannen. Då frågar han om jag vill sälja min biljett istället.
Hur mycket? säger jag.
500 euro, säger han.
Det är enkel svartabörsekonomi. Påminner en del om världsekonomin i övrigt, kanske, tänker jag och lyssnar på Ole Gunnar Solskjær som säger att det här har alla utsikter att bli den största och den bästa finalen någonsin.
Det ligger något i det. Han borde ju veta.
Båda lagen innehåller enbart världsspelare, båda lagen innehåller varsin spelare som rimligtvis kan anses vara världens bästa.
Barcelona mot Manchester United.
Lionel Messi mot Christiano Ronaldo.
Så klart att vi hamnar utanför Colosseum – gladiatorernas stora arena i världshistorien.
Nere i finalbyn är det flera hundra meters kö för att bli fotograferad med den stora segerpokalen som ställs ut i en glasmonter.
Några sentida efterföljare till gladiatorerna i uniformer stormar fram mot mig när jag kommer fram.
Jodå, jag vill gärna bli fotograferad. Engelskt tv utrustar dem med affischer på sköldarna och vill vara med, jag sniker med för fem euro.
En gladiator fotar oss. Han tittar på min kropp och skakar diskret på huvudet.
Tvekampen mellan Ronaldo och Messi i kväll kommer att bli en klassiker. Spelarna i de båda lagen får hela tiden svara på samma frågor och till slut tröttnar de på att prata om v-e-m som ska vinna – Messi eller Ronaldo – och invänder att det här kanske också en smula handlar om v-i-l-k-a som ska vinna. Vilket lag.
Barcelonas mittfältare Xavi Hernández gick så långt att han till slut vägrade svara på frågor om just de två.
Samtidigt kunde han inte låta bli att tillägga att han anser att Messi är överlägsen...
Drömresan går vidare.
Många skulle nog säga att det här är den största av alla – sannolikt är det bara en VM-final i fotboll som är större, rent intressemässigt. Men årets final i Champions League blir ju större än vanligt av att de här båda lagen varit så överlägsna i år – och för att de kommer från de två bästa ligorna.
Barcelona mot Manchester United.
La Liga mot Premier League.
Jag ger mig ut på stan för att ta tempen på de 30 000 United-fans som ska ha kommit hit. 10 000 av dem utan biljetter. Hur våldsamma är de?
Svar: jag ser inte en enda våldsam engelsman. Tvärtom. Jag ser fredliga, hyfsat nyktra och ganska ödmjuka engelsmän. Tusentals.
Vid Spanska trappan har de tagit bort alla blommor så ingen ska kunna kasta pelargoner på varandra, antar jag. Kanske är de bara rädda att Carola ska poppa förbi. Vad vet jag.
Nere vid Fontana di Trevi står några barska och beväpnade poliser diskret i bakgrunden för att se till att inga badar, men det är det inga som försöker heller. En nunna är den mest vågade jag ser, hon sköljer sina fötter.
Spelaren Wes Brown – något så ovanligt som en äkta Manchesterkille i United-laget – kommer förbi för att titta på Anita Ekbergs badkar och ställer trevligt och ödmjukt upp på en bild med några fans innan han försvinner lika diskret som vältajmat.
Just när jag ska fråga om Messi eller Ronaldo är bäst är han försvunnen.
Brown spelar inte i kväll – antagligen är det väl därför han får röra sig fritt bland oss dödliga. Om det nu inte var Wanja Lundby-Wedins granne jag träffade...
Det råder inskränkningar i butikernas rätt att sälja alkohol. Slutsupet i går.
Ingenstans ser jag några som ser ut som engelska huliganer, men det har varit väldigt hård kontroll på vilka som fått köpa de 20 000 biljetterna, de har bara valts ut bland stamgäster på Old Trafford. Och de 10 000 övriga ospecificerade som påståtts skulle locka fram de båda Rom-lagens mera våldsbenägna
supportrar ser jag inte heller till.
Men det kanske bara handlade om att vara på rätt plats vid fel tillfälle – eller tvärtom.
Jag kanske missade hela kriget. Sånt har hänt frontreportrar förr... och inte mig emot.
I hörnet Via Condotti och Via del Corso står piketbilar på rad i den 40-gradiga hettan i solen med poliser startklara inne i bilarna. 1 500 poliser är utspridda runt om i Rom.
Men inget händer.
Bilarna står kvar. Det är fridfullare än på kobingo i Hasslerör.
På tv säger de att Guardia di Finanza ska slå en järnring runt Olympiastadion i kväll för att stoppa alla försök till svartabörshandel. 10 000 som vill ta sig in kan skapa enorma problem.
10 000 som köpt falska biljetter kan ska kaos och krig.
20 000 supportrar kommer från Barcelona. Taktiken är att de inte ska träffa sina motståndare, men Barcelonas fans är lika kända för att vara trevliga som Uniteds är det. I alla fall de som går på Old Trafford.
Men det är därför Inga storbildskärmar på stora torg är tillåtna i kväll. Och medan jag skriver det här kommer nya rapporter om hur många poliser som ska vara ute i stan från och med i natt till i dag: 20 000, säger CNN.
Det pågår en upptrappning även bland mediaföretag som vill sticka ut.
Hur det gick med svartabörsaffärerna?
Så där. Jag varken köpte eller sålde.
Jag håller hårt i min biljett. Någon bjuder
35 000 efter att ha kollat den noga. Den är mitt i Manchester–United-klacken – värd sin vikt i kryptonit – och så ville den sugne köparen uppenbarligen också ha det men så ville också jag ha det. Och så blir det.
Är det en drömresa så är det...