Niva: England förtjänade så klart segern

Erik Niva

LONDON. De hade gjort allt, försökt allt, kämpat och lidit i en mansålder.

Så nu fick de hjälp.

Den här gången då?

Jo, på andra försöket gick bollen in. På det hundratolfte försöket gick England till final.

Straff? Av det där? Ni måste skämta.

Det var den där typen av domslut vi inte längre skulle få se i vår moderna, steriliserade, digitaliserade fotbollsvärld – men så var inte det här en kväll som gick att stänga in i en tv-skärm, som kunde styras av en dator.

Det här var en kväll som avgjordes av människor och inte maskiner, av en arena lika mycket som av spelare.

Wembley gav England den här straffen. Wembley med sin primitiva urkraft tryckte på och tryckte på och tryckte på tills danskarna stod vid bristningsgränsen och domaren till sist inte klarade av att hålla emot.

England förtjänade såklart segern, det är inte det, men det går inte att förneka att de till sist fick den till skänks. De fick en hemmastraff i en tid då hemmastraffar skulle vara utrotade.

Någonstans förstår jag faktiskt också att det blev som det blev. Ingen kunde gå opåverkad genom det här.

Play the game – not the occasion, brukar de säga här i England.

Sveps inte iväg av uppbyggnaden, hajpen, inramningen, stämningen. Spela bara matchen.

Lätt sak att säga. Ibland nästan obegripligt svårt att utföra.

En handfull gånger i livet har det hänt att jag varit på en arena där den kollektiva förväntningsnivån varit så omätligt hög att jag faktiskt haft svårt att förstå hur det ska vara möjligt att spela en fotbollsmatch mitt uppe i allt.

Den rena, råa känslan av längtan. Den nästan fysiskt smärtsamma ljudnivån. Det blir liksom för mycket, uppskruvat på ett smått utomkroppsligt sätt.

Tillfället jag minns allra starkast var VM-semifinalen 2014, den som spelades mellan Brasilien och Tyskland i Belo Horizonte.

Och ja, ni minns hur den slutade.

helskärm

De klarade inte ens av sina vanliga femmeterspassningar

Nya Wembley är inte Mineirão, men halvtimmen runt avspark fick mig faktiskt ändå att börja dra paralleller i mitt eget huvud. På förhand påstods det att 66 000 åskådare skulle släppas in, och att 24 000 stolar alltså skulle stå tomma. Vem försöker ni lura? Några få, små hål på VIP-sektionerna – annars var den väldiga arenan fullpackad.

England expected.

Från Marshall Meadows i nordöst till Land's End längst nere i Cornwall förväntade sig 56 miljoner engelsmän. Och nere på planen klarade 11 engelsmän inte av att svara upp.

Efter en första elchock av intensitet blev det snabbt tydligt hur påtagligt påverkade många av hemmaspelarna var av matchens själva magnitud.

Kalvin Phillips och Declan Rice sprang fel på det mesta och klarade inte ens av sina vanliga femmeterspassningar. Kyle Walker sopade bara iväg bollen så fort han spring till sig den. Längst bak i målet var Jordan Pickford helt väck.

Uppstressad fotboll. Nervskadad fotboll.

Det danska laget var lugnare, tryggare, tydligare. Ifall det berodde på pressen var mindre på uppstickaren eller om de lärt sig att spela under helt andra nivåer av emotionellt tryck de senaste veckorna – det vet jag inte.

Däremot vet jag att de tog ett allt tydligare grepp om matchen, och att de fick den mest sensationella sortens utdelning. Lille Mikkel Damsgaard från Jyllinge sköt ett av sina gravitationsupphävande dykskott, Pickford stod en halvmeter fel – och Dannebrogen flög högre än den gjort på nästan 30 år.

Jag trodde det var över redan där och då, jag trodde faktiskt det.

När engelsmännen reagerat så skräckslaget på själva matchen – hur skulle de någonsin kunna hämta sig från att faktiskt stirra förlusten i danskögat?

I själva verket befriade det dem

När det inte längre fanns något att förlora var det väl lika bra att spela som om allt redan var förlorat, eller åtminstone att spela som vanligt.

Repliken kom snabbt. Harry Kane hittade rätt i sina ihärdiga försök att droppa ner som länkspelare. Bukayo Saka från Ealing (en halvmil härifrån) mot Raheem Sterling från Brent (en halvkilometer bort) och så var det kvitterat.

På något sätt nollställdes matchen där. Från och med kvitteringen – egentligen från och med det danska ledningsmålet – presterade England på sin normalnivå igen.

Kvalitetsskillnaden blev ungefär så tydlig som den borde vara. Harry Maguire vann precis varenda boll, Raheem Sterling utmanade outtröttligt, Harry Kane var Harry Kane.

In med Grealish, in med Foden. Utnyttja både spetsen och djupet i truppen.

Danmark mäktade inte med, Danmark orkade inte. Hade det inte varit för en fullständigt exceptionell Kasper Schmeichel hade England avgjort matchen flera gånger om innan den ens gick till förlängning.

Det går inte att säga något om att matchen slutade som den gjorde. Det går att säga väldigt mycket om hur den fick det avgörande den fick.

En förlupen andraboll ute på planen mitt i spelriktningen. En anfallare som kastade sig ner i gräset. Och en erfaren skyttekung som var så nervös att han slog karriärens förmodligen allra sämsta straff.

Ändå mål. Ändå semifinalseger efter alla dessa ändlösa, halvsekellånga år.Några minuter har nu gått sedan slutsignalen, och det är rättvist att skriva att Wembley sjunger som nya Wembley aldrig sjungit förr.

”Whole Again” av Atomic Kitten och ”Sweet Caroline” av Neil Diamond är väl i grunden inga särskilt mäktiga musikstycken – men tro mig att de förvandlas till det när det vrålas fram av 60 000, 70 000, 80 000 finallöddriga engelsmän.

Kraften här inne är väldig, kraften som lagrats och vuxit fram under 55 års tid. Den får spelare att darra, domare att fatta svaga beslut.

Just nu känns det faktiskt som att den kanske kan avgöra ett helt Europamästerskap.