En vacker tackling som hör till slutspelshockey
GÖTEBORG. Det var naturligtvis ingen tillfällighet att det var just Andreas Jämtin som skulle släcka säsongen för Frölundas sköra lagkapten Joel Lundqvist.
Jag tycker det var en vacker tackling och ett uttryck för den primitiva formen av upphöjdhet och hänsynslöshet som kallas slutspelshockey.
Frölunda vann matchen i sudden death.
Tur det. Frölunda behövde verkligen den segern...
En studerande i vittnespsykologi hade kunnat göra en del intressanta iakttagelser i Scandinavium i går. På samma pressläktare kunde man höra så vitt skilda beskrivningar av händelsen kring Joel Lundqvists skada att det knappast verkade röra samma händelse.
– Pucken var inte i närheten, Jämtin körde över Joel.
Eller:
–Han gjorde sin breda dragning med pucken och såg inte upp och där kom Jämtin och rammade Joel, samma grej som hände med Franzén och Foppa häromåret. Armbrott.
Det var naturligtvis ingen tillfällighet att det var just Joel Lundqvist och Andreas Jämtin som hamnade i den här situationen.
Andreas Jämtin var den enda spelaren i Linköping som visade passion och verkade medveten om att det var slutspel.
Lundqvist en levande måltavla
Joel Lundqvist har haft en miserabel säsong efter hemkomsten från NHL. Först gamla skadan i axeln, och sen när han kom tillbaka skadad i ett knä på träning i veckan. Och så klartecken precis före matchstart och naturligtvis visste alla att han, dels skulle ha en del problem med timingen eftersom knät inte var i sin fulla balans och dels, att han skulle åka omkring som ett living target – levande måltavla – för en spelare av Andreas Jämtins speciella karaktär.
Han vet att tacklar man en halvskadad spelare är det sannolikare att tacklingen får effekt än om man tacklar en potent 22-åring som är i sitt livs form.
Just det gjorde Jämtin.
Just den effekten fick han. Exit Lundqvist.
Det må vara fult, omoraliskt, osportsligt och tarvligt – men det är tillåtet och ingen har ju sagt att slutspelshockey ska vara vare sig nyttigt eller ömsint.
Och sanningen var – så vitt jag kunde se den från min läktarplats – att pucken v a r hos Joel Lundqvist och att han blev överkörd.
Ingen utvisning.
Inget misstag av domarstimmet på isen.
Säsongen över för Joel Lundqvist. Så kan det gå.
Som match var det ingen höjdare.
Jag tyckte att Malmö–Almtuna häromkvällen var en bättre spelad match.
Jag kanske är visuellt skadad av mina två veckor vid rinkside under OS-hockeyn, men spel på stor is kräver verkligen en annan form av teknisk skicklighet än den vi såg i går.
Trots att relativa OS-stjärnor som Magnus Johansson och Janne Niskala fanns på isen var det väl egentligen bara Johan Holmqvist som glänste riktigt starkt.
Niskala var ju faktiskt bra i OS. Här utmärkte han sig bland annat för att dribbla framför eget mål – och tappa pucken.
När han gjorde 1–0 på ett skott från blå linje var det inte han som glänste - det var istället spelet framför målvakten Norrena som avgjorde. Det var Holmström-klass på skymningen framför målet.
LHC visar en enorm styrka
Norrena hade för övrigt en stund av passion när han på ett för en målvakt ganska ovanligt sätt faktiskt tacklade en motståndare stenhårt. Niklas Andersson tryckte han in i sargen. Vem som var minst tacklingsbar av de båda är en smaksak. Och hur en bentackling med målvaktsskydd ska upplevas och bedömas är säkert också en smaksak.
LHC imponerade när man orkade gå ikapp på slutet och faktiskt kvittera i spel sex mot fem. Det vittnar om en enorm styrka mitt i det sega.
Niklas Andersson och Tomi Kallio hade ett jätteläge att avgöra precis före det. Det slutade i 3–3-målet åt andra hållet.
Så mycket mera raffinerat då att det var just Andersson/Kallio som avgjorde, även om det kanske mera berodde på märkligt försvarsspel av Andreas Jämtin – lite lätt övertänd fortfarande i sudden death – och Nicklas Hävelid som stirrade på puck istället för på Niklas Andersson.
Men Hävelid var kanske ursäktad. Han hade fått en klubba i ansiktet strax före, utan att domarna brydde sig om det.
Rättvist resultat? Ja.
Vinner Frölunda tre raka nu? Nej.