Jag såg varken guld eller NHL i Karlstad
KARLSTAD. Jag kom för att titta på Fabian Brunnström som inte kom med i NHL-draften trots en briljant debutsäsong. Jag hade hört rapporter om att NHL-scouterna fått massiv kritik från arbetsgivare över att de missat den lilla godbiten från Skåne och Karlstad.
Jag såg 13 minuter av Brunnström.
Sen såg jag honom inte mer.
Jag kom till Karlstad fullständigt övertygad om att Färjestad skulle köra över Djurgården. Seriens formstarkaste lag på hemmaplan igen i full harmoni med en tränare de respekterar.
Djurgården för sin del är ju inne i sin svarta november med en färsk överkörning från HV 71 i bagaget och en fiaskomatch av målvakten Daniel Larsson på näthinnan.
Jag kom till Karlstad för att se om Färjestad återigen var mogna för att ta upp kampen på allvar om SM-final och kanske till och med SM-guld.
Jag såg ingenting av det.
Jag såg ett Färjestad som var sämre än under Roger Melins dagar.
Jag såg ett försvarsspel i fritt förfall och i första perioden förlorade de till och med skottstatistiken mot ett Djurgården som normalt inte ens brukar anfalla med mer än två man på bortaplan.
Jag – och den alltmer bekymrade publiken – fattade faktiskt ingenting.
Eller jo, vi fattade en sak; jag fattade att Ossi Väänänen gjorde ett jättejobb när det gällde att skapa kaos i Färjestad.
Väänänen – NHL-klass
Hans tackling av Fabian Brunnström efter 13 minuter och 13 sekunder – där kan vi verkligen tala om en otursstund – var en högklassig vision av att Väänänen faktiskt var den enda som höll NHL-klass den här kvällen. Brunnström tittade inte upp. Väänänen hoppade upp vid sargen och plötsligt låg Brunnström på isen och tittade sig omkring för att försöka se var spelet pågick. Han tittade åt fel håll. Fullständigt åt fel håll.
Han åkte mycket förvirrad av isen och sen såg vi honom inte mer.
Kanske fick både han och vi på läktaren en aning om varför han trots allt inte kom med i draften. Det är en bit kvar till NHL.
Ossi Väänänen hann dessutom med att proppa Färjestads Domik Granak något byte senare. Han var sig inte heller lik efter det utan hans backpar med Richard Lintner spelade 0–2 med sig själv. Trots defensivt skickliga spelare som Mathias Johansson på isen.
Det var ingen bra dag för Färjestads defensiv.
Även förstakedjan med Jörgen Jönsson hade en förfärlig kväll och Niklas Anger, Dick Axelsson och en Kristofer Ottosson - som återvänt från Djurgårdskyrkogården - rullade upp dem gång på gång.
Djurgården kan inte vinna på hemmaplan.
Det är lite märkligt. Deras taktik att sprida ut Färjestads forwards över hela banan och få dem att enbart passa felvända spelare var extremt effektiv. Värmlänningarna hade ingen metod mot det.
Flytta till Mälarhöjden?
Djurgården fungerar bara på bortaplan. Men det katastrofala spelet på hemmaplan måste vara en enkel sak att lösa. Bortaspel måste bli hemmaspel. Borta måste kanske bli... hemma?
Flytten från Globen till Hovet var inte nog. Kanske borde de flytta till Mälarhöjden. Publikt har den hallen i stort sett tillräckligt kapacitet.
Matchen enskilt bästa ögonblick inföll i första perioden i powerplay när Fredrik Bremberg tog ner pucken på tennis bakom målet, slog en passning mot egen målbur, lurade två backar med den och frispelade Patric Hörnqvist framför mål.
Tyvärr gjorde förra årets skyttekung som han brukar i år – han missade grovt.
Där har Hans Särkijärvi något annat att jobba med – hur ska Patric Hörnqvist fås att känna sig hemma igen.
Daniel Larsson då?
Tja, främst demonstrerade han väl den urgamla sanningen att hockeymålvakter inte är som andra pojkar. Annars skulle de ju inte bli målvakter...