Vägrar ge upp rallyt – trots svåra smärtor
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-11
”Som om jag får ett knivhugg”
Ronnie Bodinger ger inte upp.
Trots skador på både axel och revben.
– Så fort jag använder axeln känns det som om jag får ett knivhugg, säger han.
Svensken är debutant i Dakarrallyt och efter åtta etapper finns han med långt bak i fältet.
Men trots placeringen är han en av rallyts stora hjältar.
På den sjunde etappen skadade han axeln så svårt att den inte går att använda.
– Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv, sa han till sin blogg efter den sjunde etappen.
”Så ont att jag gråtit”
– På den här banan skulle man ha haft båda händerna, men det går inte. Jag har haft så ont att jag gråtit under halva sträckan och skrikit under den andra halvan. Brillorna var helt blöta på insidan eftersom jag gråtit så mycket och det är ju inte bra. Det hugger som en kniv så fort som jag försöker att använda min vänstra arm.
Han kan inte ens lyfta armen så mycket att han klarar av att torka bort dammet på roadbooken.
– Armen fungerar inte. Det har varit en jävla körning. Dessutom tror jag att jag har knäckt ett revben också. Det gör väldigt ont när jag andas.
Men trots att han har starka värktabletter är det ingenting som han ens funderar över att använda.
”Jag kämpar vidare”
– Nej, jag måste vara klar i huvudet när jag kör och det är bara då jag har ont. När jag ska parera, är det bara grusväg så går det, men de här jäkla sanddynerna. Nej, säger han.
– Brillorna immade igen av tårarna och så skulle jag torka och då fick jag in sand. Nej fy fan, men jag kämpar vidare.
Han stod på startlinjen i går, precis som Annie Seel som under samma etapp var drabbad av matförgiftning och hade feberfrossa. Hon tog sig i mål på 54:e plats på den åttonde etappen och Ronnie Bodinger var 91:a i mål.
Anna Andersson