Ensam & hjälplös
Wegerup: Hade jag varit Zlatan hade jag blivit galen
Glöm allt tjat om 3–5–2 för en stund.
Sveriges främsta problem är siffran ett.
Vi har en enda superstjärna.
Det räcker inte.
Så Zlatan lackade ur en smula under och efter matchen i lördags kväll? Vad konstigt! Inte.
För det första är det inget underligt om spelare surnar till på medspelare i stundens hetta. Det är bara ett tecken på laddning, även om det förstås inte får bli för mycket gnällande. Jag tycker dock att det är ett större problem om spelarna är halvnöjda med 0–0 mot Albanien än om de är förbannade.
Jo, jag vet att det inte ”bara är att åka ner och plocka hem tre poäng”. Det trodde väl ingen. Likafullt är Albanien ett lag vi ska slå, även borta. Resultatet i sig är inte det mest allvarliga utan att vi än en gång, oavsett spelsystem, blev påminda om att vi saknar ett fungerande spel just nu.
När det gäller Zlatans frustration så förstår jag honom till fullo. Under matchen, då jag slet mitt hår över alla felpass, utbrast jag faktiskt vid flera tillfällen saker i stil med: ”Hade jag varit Zlatan hade jag blivit galen”.
Visst kan man ställa kravet att en stjärna av ”Ibras” kaliber ska åstadkomma mycket på egen hand. På den blågula stjärnhimlen rör han sig i ett helt eget universum, ljusår från de andras nivå.
Jag har alltid då det varit berättigat kritiserat Zlatan när jag tyckt att han varit för vek och blek och håglös i landslaget, inte visat det rätta engagemanget, lagt tid och kraft på fel saker (som oss) och inte tagit det ansvar han bör ta. Ett ansvar som jag dock tycker att han till fullo numera tar. Det kunde vi alla se inte minst mot både Grekland och Spanien i EM – trots det smärtande knät.
Nu har vi bara en stjärna
Men trolla kan karln ju trots allt inte.
I Inter spelar han med idel storspelare. Där behöver han inte ta samma jobb defensivt och där får han de rätta bollarna offensivt. Dessutom har han en rad andra stjärnor kring sig som flyttar fokus från honom.
I förrgår kväll, liksom under EM, var det alltför tydligt att Sverige nu bara har en enda verklig stjärna. Ni såg vem albanerna aldrig släppte livtaget om, ni hörde vem publiken försökte vissla ut.
I Blågult förföljs Zlatan från avspark till slutsignal. Våra motståndare i VM-kvalet vet alla att om de får stopp på honom så stoppar de också det mesta av den svenska kreativiteten och farligheten.
Skillnaden för några år sen var att Zlatan inte var lika ensam. Vecka ut och vecka in skrev vi om våra tre ”Super-Swedes”: Zlatan, Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson. Ljungberg var en nyckelspelare i ett bländade Arsenal, ”Henke” var en gigant i Celtic och därefter en viktig spelare i Barcelona och som slutkläm Manchester United. Under EM i Portugal 2004, det mästerskap där vi kunde ha gått hela vägen med bara lite mer av marginalerna på vår sida, utgjorde de tre en oslagbar trio. Att ett såpass litet land som Sverige samtidigt har tre spelare med den statusen är inget som kommer att inträffa igen i brådrasket.
I dag är Ljungberg borta. ”Henke” är, med ålderns rätt, trots all sin fotbollsvisdom inte den han var som bäst. Av tre Superswedes återstår bara en. När då samtidigt flera andra viktiga spelare är skadade, på nedgång eller har lagt av, då blir det helt enkelt inte bättre än så här.
Det hade räckt att vi haft en spelare till som var
i närheten av Zlatans nivå så hade vi vunnit. Nu blir det för svårt, för förutsägbart, för fattigt på variation och alternativ.
Nando Orsi, andretränare i Inter under Mancinis tid, sa för ett tag sen till mig: ”Jag tror inte att Ibra har roligt i ert landslag längre”.
Om det stämmer vet bara Zlatan själv. Men jag tror ändå att han numera verkligen, verkligen vill otroligt mycket även i landslaget. Han är bara för ensam.
Hopppet står till Elmander och Kim
Henrik Larsson i all ära, men jag vill ändå – med blicken mot framtiden – återse en hel Johan Elmander som återfinner formen från våren 2007. Får bara Zlatan och Elmander spela lite mer ihop kommer samarbetet att flyta bättre och kan de två tajma formtoppen samtidigt har Sverige ett mycket svårstoppat anfallspar.
Sen väntar jag fortfarande på att Kim Källström även i landslaget ska bli den jag alltid velat tro att han kan bli.
Då får vi kanske inte tre nya Superswedes. Men betydligt mer än en förtvivlat ensam Zlatan.