Ingen minns en förlorare
BOLTON. Man kan snacka hur länge man vill om felaktiga domslut, tur med sekunderna och det flyt som De Rika Och Berömda alltid tycks ha mot De Mindre Bemedlade.
Men det finns ju andra anledningar till varför tabellen ser ut som den gör.
Och varför Anelka gör mål när Elmander inte gör det.
För alla som håller på underdoggen är det alltid lika frustrerande när Manchester United lyckas pillra in 1–0 efter 90+1 mot ett frentetiskt kämpande Sunderland eller när Wigan gör en kanonmatch mot Arsenal och ändå torskar med matchens enda mål.
För att inte tala om hur många som svär när Chelseas John Terry stoppar en Johan Elmander-volley med armen – utan att det blir straff.
”Typiskt, det är alltid likadant. Toppklubbarna favoriseras och har domarna med sig”, säger ni.
Ofta kan jag tycka likadant. Jag kan känna sympati för en lågmäld Gary Megson (Boltons manager) när han drar en lista på alla straffsituationer som drabbat The Trotters åt fel håll i höst – mot just storklubbarna.
Jag kan känna samma medlidande för Sunderland och Wigan, som slet som djur utan att få den minsta belöning i går.
KLASS vinner alltid i längden
Men det är också orättvist mot De Fyra Stora, det är i längden att helt bortse från ett ord som stavas KLASS.
Jag minns inte när Arsenal senast förlorade så många ligamatcher på kort tid. Jag minns inte när Liverpool senast spelade 0–0 hemma mot lag som Fulham och West Ham. Jag minns definitivt inte när Chelsea tappade åtta av nio ligapoäng på hemmaplan. Ändå kan vi studera tabellen idag och se att det är som vanligt, om än i oväntad ordning: 1) Liverpool, 2) Chelsea, 3) Manchester United, 4) Arsenal.
Klass vinner alltid i längden.
Det var inte många som tyckte Liverpool spelade som en serieledare i Blackburn, Dirk Kuyt som ensam på topp såg ut som ett tveksamt taktiskt drag, men det blev ändå seger med 3–1. Och på bänken satt spelare för 51 miljoner pund. Vad skulle inte Paul Ince i Rovers gett för en reserv som Robbie Keane?
Vem kan säga att United vann orättvist?
Wigans Steve Bruce var supernöjd med sitt lag på Emirates och mindes förstås att de förlorade med 3–0 mot Arsenals juniorlag i Carling Cup. När de nu mötte seniorerna blev det en stenhård fight – i vilken Wigan skulle haft en straff efter paus – men när Arsene Wenger reste sig efter sin sedvanligt krampaktiga och svåra sittning på ett camping-utedass var det i alla fall Adebayors segermål som räknades.
Manchester United hade i stort sett gett upp hoppet om tre poäng när den förträfflige serben, Nemanja Vidic, tofflade in Michael Carricks stolpretur i sista sekunden. Men United hade desförinnan haft sekvenser med sju (!) man i anfall i Sunderlands straffområde. Vem kan säga att det var orättvist?
Chelsea, till sist, spelade så taktiskt smart i Bolton att...jag kan knappt sätta ord på det. Det finns anledningar till att man köper tränare som Big Phil Scolari. Det finns förklaringar till att en lat Nicolas Anelka gör mål på sin gamla hemmaarena – medan hans efterträdare Johan Elmander springer ett imponerande maratonlopp , jobbar hårdast på planen...men ändå kammar noll. Nämligen att lagkamraterna inte bara är noggrant utvalda och välbetalda, utan också så skickliga att det blir lättare att leva för en anfallare. Anelka får bollar som Elmander inte kan drömma om. Så...let´s face it:
Det är dom här fyra det handlar om, nu och för lång tid framöver (inte än, Manchester City, inte än!) och alla som surrar om att De Stora har hjälp av ”omständigheterna” kan sluta nu.
Chelsea har vunnit elva raka bortamatcher i ligan. Det är rekord. Det är anmärkningsvärt.
Men så blir det när ett lag slipper spela mot en vägg av nio man (som mot Newcastle hemma). Det blir för grötigt såna gånger. I Bolton i går fick laget ett snabbt mål (nick stolpe-in av Anelka) och sen var det en uppvisning i taktisk inväntan av motståndarna – och därmed utrymme för de dyra chelseastjärnorna att visa sin kvalitet.
Elmander gjorde ett av sitt livs bästa matcher
Johan Elmander var formidabel i Bolton. Han måste haft bollkontakt femtio gånger oftare än Nicolas Anelka. Han måste ha sprungit flera kilometer längre. Han måste ha gjort ett av sitt livs bästa matcher mot så bra motstånd. Han måste ha imponerat ruskigt på sin bevakare, John Terry.
Men vem var det efteråt som stod som hjälte och målskytt, om inte Anelka?
Den duellen förlorade alltså Elmander, trots att han spelmässigt var bättre. Ingen minns nämligen en förlorare.
Decos 2–0 för Chelsea var verkligen ett litet konstverk.
Gutierrez passning fram till det första av Michael Owens mål mot Stoke (2–2) var otroligt läcker.
Hull City är, hur det än går i fortsättningen, säsongens hjältelag. 2–1 mot Boro, 26 poäng nu, jag fattar ingenting.
Vore det inte bättre om Sir Alex startade med Tevez i stället för Park i matcher av den här typen?
Arsenals Eboue inbytt och sen utbytt under hemmapublikens burop – en värre utdömning har sällan drabbat en spelare i ligan.