Blågult på nattklubb – då fick vi övertaget...

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Skottdagen i dag.

Dagen då vi kvinnor får lov att fria (som om vi inte skulle få det ändå).

Det är också fredag och 99 dagar till fotbolls-EM.

Mycket bättre blir det inte.

Mindre än hundra dagar kvar till EM. Då tänker jag på fantastisk fotboll och på EM i Portugal, ett av mitt livs största upplevelser. Och så tänker jag lite på kassa korvar och bubbelbadande blondiner. Det var nämligen så mitt förra EM avslutades. Med så kallade dåliga flickor och ännu sämre korvar.

Minnena från EM 2004 har bubblat fram de senaste dagarna efter att vi på Sportbladets redaktion haft EM 2008-möte häromdagen. Vårt rosa lags planering står inte blågults efter.

Inget lämnas åt slumpen när det gäller hur vi, på vår spelplan, ska bli det vinnande laget. Mitt i allt framåtblickande kommer oundvikligen också minnena.

Relationer ställs på sin spets

EM i Portugal var på många sätt det optimala mästerskapet: ett vackert land, vackert väder, Sverige spelade bra, jag följde mitt bella Italia och dramat med Totti-Spotti, Zlatans klack och 2-2-konspirationen.

Vi jobbade dag och natt. Skrev på trottoarkanter, sov i bilar, flängde kors och tvärs. Vi blev trötta och ibland sura, men mest av allt hade vi roligt.

Ju tuffare omständigheterna kring jobbet var, desto mer svetsades vi samman som grupp. Konkurrensen mellan medierna är som hårdast under mästerskapen och det är också då som alla relationer med landslaget ställs på sin spets.

När Sverige slagits ut mot Holland tror jag att varken spelarna eller vi direkt sörjde att vi inte skulle ses på ett tag. Därför blev den lilla avskedsknorren desto roligare - för oss. Vid 04 på natten, då vi skrivit klart om Sveriges sorti, letade vi efter nattmat.

Vi fann ett ställe med nattklubb, kasino och en liten bar med öl och korv. Knappt hade vi satt oss med våra korvar förrän blågult kom intrampande. Vi såg dem, de såg oss. En evighets sekund.

Flera spelare vände, andra stannade och väntade på landslagsledningen, osäkra på om de skulle gå in eller ej. I sina huvuden såg de redan rubrikerna ”Här festar Sverige efter straffiaskot”.

Skumpashow på kasinot

Vi, vi bara satt stillsamt och åt korv, som fridsamma, ofrivilliga, men inte helt missbelåtna, glädjeförstörare. Ombytta roller, skiftade maktpositioner. Så kom Magnus Hedman fram till oss, proffsig, avspänd. Han tog i hand, önskade en trevlig sommar och gick in på nattklubben. Inte svårare än så. Därpå kom Lasse Richt, landslagschefen, och hans leende var en smula ansträngt när han undrade:

”Är ni i tjänst?”. (Översättning: tänker ni skriva om det här?).

Reporter Wagner log spelat fåraktigt:

”Vi är alltid i tjänst, Lasse”.

Richts leende blev ännu mer krampaktigt. Vi hade dock redan tagit ett snabbt beslut om att inte skriva något.

Sverige hade gjort ett bra EM, man kunde gott få ta en öl ihop innan truppen splittrades.

Wagner log igen och sa:

”Det är lugnt Lasse, Gå in och ha kul”.

Richt såg lite gladare ut men så viftade Wagner med en broschyr.

”De har tydligen en bra show med skumbadstjejer inne på kasinot”.

”Det låter mer som något för er”, sa Richt som sällan blir svaret skyldig.

Han önskade godnatt, vi önskade godnatt och sålunda avslutades EM 2004. Få se om det blir lika livat i sommar.