Alla gäspar åt fotbollssverige
Spegel, spegel på väggen där.
Säg vem som bäst i världen är.
Inte Fifa i alla fall.
Störst, bäst och vackrast. Så många vill vara det. Men, för att citera Zlatan i egen hög person ”inte alla kan bli det”.
Trist, men sant. Det är något deprimerande över det där, att någon annan alltid är större, att man inte ska tro att man är något. Kanske är det därför vi blir så förorättade nu när den elaka häxan Fifa tittat i spegeln och inte sett Zlatan där. När vi i Sverige nu äntligen har någon som obestridligen är en av de största, då låtsas Fifa inte se honom.
Så svårsmält för det svenska folk som ända sedan lågstadiet fått sig nerkört i halsen att ”fornstora da’r” verkligen bara är något som tillhör forntiden.
Ni vet ju hur det brukar låta. Tjatet om att man bor i en liten stad, i ett litet land. Inte ens jorden som planet får man lov att yvas över, som tröst.
Den lilla pluttplaneten, ett intet i världsrymden i skuggan av jättar som Jupiter! Samma sak med solen. Ingenting jämfört med riktiga bjässar i ett svindlande universum..
De gäspar åt Sverige
Som svensk fotbollsskribent är det som att kastas tillbaka till skolbänken när man hamnar på de internationella pressläktarna. De engelska, franska, italienska, spanska, tyska, brasilianska och argentinska kollegorna fnyser och gäspar åt fotbollsnationen Sverige.
För all del, landslaget har tagit sig till mästerskap på mästerskap. Visst, där finns några stora namn i stora klubbar.
Det räcker dock inte för att imponera på fotbollens giganter. Mest märks det när de utländska kollegorna ber om hjälp med Sveriges laguppställning inför matcher. ”Vad sa du att han hette?”. ”Var spelar han?”. ”Har jag aldrig hört talas om”.
Kunde inte nämna någon
Okunskapen om vårt stolta landslag är ofta skrämmande stor. Det är en attityd som är delvis motiverad, men samtidigt inte, eftersom den är oprofessionell.
För vad ska man säga om den brittiske kolumnisten som i sin tidning ståtar med titeln ”World’s best foot-ball writer”, men som vid EM-kvalet i London 1999 inte kunde nämna en enda spelare i Sverige ...
Jag vågar påstå att få är så pålästa och insatta som vi fotbollsjournalister från mindre länder. Helt enkelt för att vi måste.
Våra små inhemska ligor är inte nog. Det räcker inte att ha järnkoll på allsvenskan. Vi måste känna de stora ligorna och dess spelare lika bra. Att även försöka hinna läsa böcker och hänga med i nyheter, politik och kultur känns stundtals som en övermäktig uppgift. Jag kan ibland känna andnöden snörpa åt i brö stet när jag tänker på högen av olästa fotbollsmagasin, för att inte tala om god litteratur, på nattduksbordet.
Jag kan i alla fall skryta med att ha fyra inbundna böcker om fotbollsnationen San Marino hemma i hyllan.
Gullig läsning
Det är det inte alla som har. Böckerna fick jag vid mitt besök i den vackra mini-republiken hösten 2002. Efter en biltur med förbundskaptenen, som jobbade som gymnastiklärare, samt fika med presidenten lämnade jag San Marino med böckerna i bagaget.
Om jag öppnat dem? Jo, faktiskt. Rätt kul och gullig läsning.
Dock måste jag slutligen, eftersom eget beröm som bekant luktar illa, allra ödmjukast erkänna att även vi blågula murvlar har våra brister. Jag tror inte att det är många av oss som skulle ställa upp i en frågesport om Liechtenstein som fotbollsnation. Vi kommer ju från stora Sverige, varför skulle vi behöva ha koll på den där pyttenationen ...
Självrannsakan – alltid lika nyttigt.
Kanske borde Fifas grabbar gå en kurs i det.