Ge oss mer proffsboxning – där finns idrottens kärna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Lördagarna med boxning. Kanske är det några av de bästa lördagar jag haft.
Tanken kommer när jag läser att det på lördag om två veckor kan bli en ny proffsboxningsgala på svensk mark. Trots alla förbehåll och inskränkningar i reglerna och trots varierande kvalitet på boxarna säger jag: underbart.
Men ännu mer än glammiga galor med direktsänd tv, urdyra biljetter och tjusiga programledare längtar jag efter en vardag av boxning. En sådan som jag hade när jag var London-korrespondent.
Jag ska villigt erkänna att jag inte direkt jublade första gången chefen ringde och skrek – just den här chefen skrek alltid – till mig: ”Du ska gå på boxning!”.
Kära, gamla Highbury och sköna Stamford Bridge var mina områden. Mina kunskaper om boxning var ungefär lika stora som de om Londons utkanters geografi. Men med den här chefen var det inte lönt att gå i klinch. (Sorry, jag kunde inte låta bli).
Visste vad jag gjorde
Det var bara att stoppa kartboken i handväskan och ta tunnelbanans Bakerloo-linje söderut, mot Elephant & Castle. Väl där var det bara att hålla hårt i handväskan och se ut som om jag visste vart jag var på väg. Och äntligen på plats i Elephant & Castle Leisure Centre var det bara att försöka se ut som om jag visste vad jag gjorde.
Det var våren 1999 och en kantstött George Scott skulle göra comeback i ringen. Elva år tidigare hade han erövrat sitt OS-silver i Söul. Fyra år tidigare hade han blivit WBU-världsmästare i lättvikt. Sen kom bråket och brytningen med managern Trevett, de förlorade pengarna, den förlorade titeln och den förlorade vänskapen. 32 år ung kämpade Scott för att inte bli en föredetting. Han vann sin första match, på den där slitna arenan i den där slitna stadsdelen. Efteråt var han vänligheten själv, liksom varje gång jag träffade honom.
Nötta golv
Jag kom att följa honom denna vår då jag med allt större entusiasm åkte till boxningsarenor i den ena förorten värre än den andra. Nej, det var ingen stor boxning, ingen tungvikt, inga tunga namn. Alltid dessa nötta golv och trötta rondflickor. Plaststolar och en inpyrd lukt av svett och något mer, något odefinerbart. Många slag i luften och väldigt få knockouter.
Många arbetslösa
Utanför arenorna vilade samma känsla. Här fanns inget av turisternas London, det tillrättalagda, lättsmälta livet. Det var ändlösa rader av grå hus, trötstlösa rader av dagar av hårt jobb – för de som hade ett arbete att gå till.
Efter matcherna, över en pint på någon av de ruffiga pubarna fanns det alltid ett gänga unga killar som ville berätta om hur de såg boxningen som en väg ut, bort – vart som helst.
Nu var det flera år sen jag var i närheten av en boxningsring, jag har fastnat på fotbollsarenorna. Stora arenor med stora namn och stor fotboll. Att klaga vore förmätet. Ändå kan jag ibland känna längtan. Efter våren 1999, efter London och efter de där lördagarna med boxning.
Det är långt från Elephant & Castle till idrottens allt mer penningstinna och kändisfixerade framsida.
Men det är så nära idrottens kärna som man kan komma.