Frukta oss – eller avsky oss i alla fall
Publicerad 2016-02-14
FALUN. Petter Northug gullar med Marcus Hellner, Therese Johaug hoppas på Charlotte Kalla.
Jag tror inte att Norge ska börja frukta oss snart igen.
Men snälla, kan ni inte åtminstone känna lite avsky?
I vinter har tonen förändrats bland svenska skidintresserade.
Jag kanske inte har fog att påstå det då jag inte har frågat er allihop, men jag läser den promille som skriver artikelkommentar eller mejlar mig, och bland dem har åsikterna bytt karaktär.
Det började i november som en fråga: varför är Norge så bra?
Jag svarade att det beror på upptagningsområde, att du kan köra skidor i Oslo, men också på en kombination av tradition, stark ekonomi och svag konkurrens från innebandyn och hockeyn.
"Det finns högsta bevis"
I december var undran förvriden till en anklagelse: de använder astmamedicin och det är fusk!
Jag hänvisade till att diskussionen fördes för fem år sedan, att vi då grottade ner oss i budesonid och formoterol, och att den som vill klaga först får vara bättre påläst än professorerna Arne Ljungqvist och Kai-Håkon Carlsen.
– Jag har varit med och lett en översyn av alla studier på beta 2-stimulerare och det finns högsta bevis på att de ej har någon effekt, sa Carlsen 2011.
Efter årsskiftet har anklagelserna skenat. Norge fuskar! Det har kajkat ur! De har juryn på sin sida! Se på Stina, hon diskas medan Ingvild får behålla sin pallplats!
Mot detta går att invända att exemplen är för få för att leda i bevis att Fis är tendentiösa. Fälldes inte Sundby i säsongspremiären? Fick inte femton stafettlag tidstillägg i norska mästerskapen? Det ska också påpekas att juryn inte alltid består av samma personer, så konspirationen måste förgrena sig över nationsgränser.
Men egentligen räcker det att ifrågasätta motivet för att idén på att Norge medvetet gynnas ska skrumpna och självdö.
Som matadoren i Ferdinand
Tre norskor leder damernas världscup. Tre norrmän leder herrarnas. Det är ekonomiskt, publikt och spänningsmässigt förödande för sporten. För tio år sedan tappade Centraleuropa mark mot Norden, vilket var en tung smäll för Fis längdavdelning. Nu hänger inte heller Sverige med. Bortsett från en lyckad vinter för Stina Nilsson (trea i sprintcupen) och en halvlyckad säsong för Charlotte Kalla (fyra i världscupen) har frånvaron av Hellner, Olsson, Richardsson, Halfvarsson och vilken herrsprinter som helst med finalkapacitet varit plågsam.
Inför lördagens lopp i Falun var bäste svensk på startlinjen, Martin Johansson, rankad 43:a i världen. Bakom tolv norrmän, nio ryssar och fem fransmän.
Det har gått så långt att norrmännen daddar med oss. Under fredagens presskonferens försökte Therese Johaug och Petter Northug lyfta svenskarna, men de framstod som matadoren i Ferdinand. Kom igen, slå mig, gör motstånd!
– Charlotte kan hämta in superformen på de sista loppen, sa Johaug.
– Ja… det få vi väl se. Jag vet inte, svarade Kalla.
– Jag hoppas att Hellner kommer tillbaka i bra form snart, sa Northug.
– Han tycker väl synd om mig, sa Marcus och skrattade.
Det var hård kärlek
Jag vet inte med er, men för mig smärtar fjäsk mer än pikar. Jämför med 2009 då de norska herrarna framförde en egen version av Bryan Adams "Summer of '69":
Nu har Tobbe blitt halvfet
Å jag har mist min ork
Å Peters enda möjlighet är att
OS flyttas till Düsseldorf
Emil tar sig nog till A-final men
men hur jävla enkelt är det ensam mot fem norrmän
Vi har försökt med allt
Vi har tjuvskejtat, knuffats och buttat
men inget verkar stoppa sprintgutta
Eller se på 2011 då Marcus Hellner rusade ifrån norrmännen på deras hemmaplan under Holmenkollen-VM. Media döpte platsen för rycket till Hellnerbacken, vilket Petter vägrade att säga. Hellnergropen, möjligtvis. När norrmannen senare dundrade hem tre guld skrek han ut sina hån: Hör du mig, Carl Gustaf? Du är en gris, Jonas Karlsson!
Det var hård kärlek. Det var två trätobröder som med jämbördiga muskler och hjärnor försökte vinna fysiska och psykologiska fördelar. Det var underbart.
Nu är jag i Falun, ett år efter att vi var en stormakt på VM här, en dag efter norrmännens inställsamma presskonferens, Fyra norskor har vunnit damloppet, bäste svenske herren kom på plats 24, och jag saknar någon sorts reaktion. Fruktan, avsky, bitterhet, hån, gliringar, skämt – vad som helst förutom uppmuntran. Inte vet jag hur varenda jurymedlem tänker, men ni kan lita på att Fis också saknar den rivaliteten.