”Einstein är min idol”

Den ovanlige golfaren Bryson DeChambeau bryter mönstret på touren

helskärm

Vi hade redan den ofrivillige ­golfaren.

Nu har vi också den mycket ovanlige golfaren.

Bryson DeChambeau är ju den vetenskapsgalne 22-åringen som gärna kallar sig konstnär och som mycket väl kan rita om sporten så som vi känner den.

– Albert Einstein är min idol, ­säger den färgstarke super­talangen som ligger på två under par inför sista dagen i sin absolut första PGA-tourtävling som proffs.

Inför att Masters startade på ­Augusta för nästan två veckor ­sedan frågade min nyhetschef om det inte fanns några udda fåglar att rapportera om. Ja, några iögon­fallande profiler som på sitt sätt står ut från den stora massan, och även om Masters har ett litet startfält i jämförelse med övriga tourtävlingar finns det förstås alltid några karaktärer som sticker ut.

Jag nämnde bland annat Kevin Kisner, 31-åringen som för bara ­något år sedan kunde lira en ­tävling på Hooters-touren (!) för att sedan sätta sig i bilen och köra 100 mil för att morgonen efter f­örsöka kvala in till en Nation­wide-tävling. Jag nämnde Charley Hoffman och Smylie Kaufman, där den förstnämnde tidigare ­hade ett långt blont hårsvall bara för att, citat ”alla på touren ser ­likadana ut och klär sig likadant och jag är bara en fri själ som ­råkar spela lite golf och som vill sticka ut lite”, och där den andre – ­åtminstone för den filmfrälste – har tourens klart tyngsta namn.

Men jag slog framför allt ett ­extra tungt slag för Bryson ­DeChambeau, och anledningarna är förstås lika många som de är ­uppenbara.

Gubbkepsen som signum

22-åringen blev ju förra säsongen den femte spelaren någonsin att vinna de amerikanska college­mästerskapen och US Amateur samma år och då de tidigare fyra heter Jack Nicklaus, Phil Mickelson, ­Tiger Woods och Ryan ­Moore lämnar det förstås avtryck. I en sport där alltför många spelare på banan dessutom använder färgkombinationer som påminner mer om ett stundande besök på en ­begravningsceremoni än tävlingsspel inför miljoner tv-tittare – Phil Mickelson kan måhända lysa upp ett rum med sitt känsliga närspel men han ser knappast spektakulär ut i sin helsvarta söndagsklädsel (som han dock menar bottnar i en NFL-studie där svartklädda lag sägs spela mer aggressivt) – blir den unge amerikanen som redan gjort gubbkepsen till sitt signum ett välkommet avbrott i sina ofta färggranna utstyrslar.

Men mer än något annat, och det är just här han blir verkligt ­intressant, tänker Bryson ­DeChambeau utanför den där klassiska lådan.

Han gillar att måla – framför allt så kallad ”stippling art” där motivet bildas av tusentals sammansatta prickar – och ser gärna sig själv som en konstnär. Han älskar att skriva och skrev under gymnasiet om en hel fysikbok på 180 ­sidor baserat på sina egna teser. Han älskar att läsa och studerade inför sitt första Masters allt han kom över om Augustas historia, bara för att ha på fötterna i eventuella samtal med klubbens ­fashionabla medlemmar.

Skakade på huvudet

Men mer än något annat så ­älskar han vetenskap allmänhet och fysik i synnerhet och har alltså skapat sin golfsving efter informationen han tog in efter att som 15-åring ha läst den extremt ­komplicerade boken ”The Golfing Machine” av Homer Kelley, en i golfkretsar känd instruktions­bibel som bryter ner svingen i 24 olika komponenter som alla har ett oändligt antal variabler.

Och analytisk är han, den tidigare fysikstudenten. För som Phil Mickelson mycket underhållande sade om Dustin Johnson, inte ­gärna känd som den skarpaste golfkniven i lådan, efter tisdagens inspelsvarv på Augusta förra veckan, då han och DeChambeau diskuterade puttlinjer med ett ­uppenbart komplicerat språk.

– Bryson använde en hel del ­vetenskapliga termer och Dustin bara skakade på huvudet och ­sade: ”Om jag hänger mycket mer med er kommer jag aldrig gå under 100 slag”.

Humor på hög nivå.

Men vad är det då med ­DeChambeaus golf som då sticker ut i all enkelhet?

Tja, att alla järnklubbor i hans bag är exakt lika långa, 95.25 c­entimeter (vilket då motsvarar en typisk järnsjua), oavsett om det så är hans järntrea eller hans ­wedge.

– De har samma längd, samma vinkel mot backen och samma skaft. Det enda som skiljer dem åt är hur loftade de är, säger ­DeChambeau.

”Var inte logiskt för mig”

Och anledningen?

Tja, möjligheten att slå alla ­olika järnslag med exakt samma sving.

– Jag kände att det måste finnas ett bättre sätt att spela golf, och för att göra en lång historia kort så valde jag att tolka ”The Golfing Machine” så här eftersom det gav mig en möjlighet att svinga exakt likadant oavsett klubba, fortsätter han.

– Är klubborna olika långa ­kräver de olika rörelser och det var inte logiskt för mig, så jag ­frågade varför vi inte gör alla ­klubbor likadana. Min coach sade att det var en enkel fråga med ett svårt svar, så vi gav oss ut på den här resan och erfarenheterna och lärdomarna har varit fantastiska för mig.

Det är inte direkt lätt att ­komma med några invändningar. Bryson DeChambeau har trots allt redan skrivit historia som amatör och när han nu gör sin absolut första tävling som proffs, RBC Heritage i South Carolina, så är han med i täten direkt och ligger på två ­under par ­inför den sista dagens spel och det är förstås lätt att glädjas åt 22-åringens – och golfens – vägnar.

Den här sporten behöver nämligen sina profiler. Den behöver sin ”badboy” i Dustin Johnson, den behöver sin ironiske onelinerskung i Henrik Stenson, den behöver sin unge farbror i Jordan Spieth och den behöver sin ­extremt ­sympatiske Jason Day.

Men den behöver också sin ­Bryson DeChambeau, spelaren som av många redan kallas ”den galne vetenskapsmannen” och som tidigare i veckan sade:

– Jag ser mig själv som en konstnär. Jag gillar att skapa saker.

Han gör ju onekligen det. Som amerikansk amatörhistoria, som en tavla föreställande Ben ­Hogan, som en sving som kan revolutionera hela ­golfen.

Men är man unik så är man.

* C More Golf 18.30: PGA-touren RBC Heritage, sista dagen