”Spelarna är våra bonusdöttrar”
Pingisfamiljen i Storfors på väg mot SM-guldet
Uppdaterad 2020-03-24 | Publicerad 2017-05-07
STORFORS. Anders Hulth, 56, plockar fram tre extra tallrikar ur köksskåpet och placerar dem på bordet i vardagsrummet.
Bonusdöttrarna, som han kallar dem, är ju på besök.
Den ena kommer från Brasilien, den andra från England, den tredje från Ungern.
Följ med Sportbladet till Storfors, brukssamhället där två pingispappor plankade kommunens slogan och skapade ett topplag med uteslutande utländska spelare.
– När vi vinner SM-guld har Anders och Tomas fått vad de förtjänar, säger Mariann Juhász, 29.
Att Storfors heter Storfors har ingenting med invånarantalet att göra. I kommunen bor endast 4 000 människor, av vilka 2 500 har sina hem i det gamla brukssamhället. Här finns inga trafikljus, men väl en centrumskylt. Den är lika informativ som förvirrande för det är inte alla besökare som inser att de är framme när de kommer till tegelbyggnaden som rymmer Coop, Sparbanken, Nyföretagarcentrum och Systembolaget.
Namnet på den lilla orten mellan Karlskoga och Filipstad kommer i stället från Storforsälven, som klyver samhället i två delar.
Anders Hulth, 56, och Tomas Bergquist, 62, har bott här i hela sina liv. 2015 utsågs de till Årets storforsare för att, som det står i motiveringen på kommunens hemsida, ha satt Storfors på kartan.
– Det var lite kul, ett slags kvitto, säger Anders och sträcker på sig i kökssoffan.
Startade klubben 1996
Kaffet är upphällt och mitt på bordet står resterna av en hjärtformad glaserad morotskaka. De berättar att det var vid samma bord de 1995 satt i möte med Bo Gunnar Andersson och Åke Forsberg från Värmlands bordtennisförbund. De åkte till Storfors för att informera om hur man bildar en förening, och Anders och Tomas lyssnade med stora öron. De lärde känna varandra genom pingisen och ville att fler skulle upptäcka sporten.
– Jag spelade pingis när jag var ung och senare, i slutet av 1980-talet, var vi på väg att starta en klubb. Vi arrangerade träningar i den gamla idrottshallen och en dag kom Anders dit för att träna med en kille. Då spelade vi en match och eftersom jag var bättre än killen han hade med sig fortsatte vi spela tillsammans. Varje helg under många år hyrde vi hallen för att träna, berättar Tomas Bergquist.
Talangfulla döttrar
Intresset gick i arv till deras döttrar, Josefin och Anna, och när tjejerna kom upp i tonåren bestämde sig papporna för att anmäla ett lag till division 1. Året var 2008 och det första kapitlet i sannsagan om Storfors BTK skulle skrivas.
– Vi hade åkt runt på tävlingar varje helg i flera år och när de blev 15–16 år undrade vi hur fan vi skulle göra för att hålla deras intresse vid liv. Då skapade vi ett serielag och bjöd in spelarna i norska landslaget. Vi var outstanding och krossade allt motstånd i ettan. Alla trodde att Storfors hade åkt upp som en sol till elitserien och skulle åka ner som en pannkaka. I finrummet skulle det aldrig hålla med två gamla gubbar – men de där gubbarna är fortfarande kvar. Tomas och jag kompletterar varandra bra och har aldrig varit osams, aldrig sagt ett ont ord till varandra, säger Anders Hulth.
Storfors gick till SM-final förra året men var då chanslöst mot Eslöv. Det är med blandade känslor Anders Hulth och Tomas Bergquist tänker tillbaka på slutspelet och klubbens första historiska titelmatch.
Det blev, låter de förstå, vissa problem med laguttagningarna när Sonja Obradovic prioriterade apotekarstudierna i Oslo och en gravidmage tvingade Cristiana Sava att ta ett kliv bort från bordskanten.
När sedan Rachel Moret, Filareti Exarchou och Audrey Mattenet av olika anledningar tog farväl av Storfors var männen bakom pingisklubben beredda att kasta både yxor och silvermedaljer i Baggtjärnen.
– Det är bökigt att starta om med ett helt nytt lag och vi funderade länge på att lägga ner. Det var ju en jävla tur att det inte blev så, säger Hulth.
Obesegrade under säsongen
Grunden till det nya lagbygget lades när Moret tipsade om en Polen-baserad brasilianska med japanska rötter, Jessica Yamada. Sedan ville Hannah Hicks återvända till Storfors efter ett år i Avesta-klubben IK Juno, och från England fick hon med sig supertalangen Tin-Tin Ho. Ungerskan Mariann Juhász blev nästa byggsten och i januari anslöt Lina Misikonyte.
– Det är helt fantastiskt, det bästa lag vi har haft, säger Anders Hulth.
Han hade inte behövt uttrycka sig så där, för resultaten talar för sig själva. Storfors förlorade inte en enda match i pingisligan, körde över lokalkonkurrenten Arvika i kvartsfinalen och besegrade Halmstad i semin.
Nu kan bara Eslöv hindra klubbens eldsjälar från att förverkliga en dröm. Finalspelet inleds under onsdagen och Storfors har fördelen av att få spela en eventuell tredje och avgörande titelmatch på hemmaplan.
”Ingen applåderade”
Att det inte har funnits några svenska spelare i laget sedan 2013, då Josefin och Anna tackade för sig, är sekundärt för männen som startade klubben. Tomas kan sin lokalhistoria och berättar att Storfors alltid har varit beroende av arbetsinvandring. Under 1950– 1960-talen flyttade hundratals tyskar, ungrare, italienare, österrikare och finländare hit för att jobba på rörverket, som var en del av Uddeholm och hade 1 200 anställda.
– Många påpekar att det inte finns någon från Storfors i laget, men då ber vi dem titta på andra elitidrotter. Så här är det överallt i dag. Ta Degerfors i fotboll eller Färjestad i hockey. Hur många är det i lagen som är uppvuxna på orten och aldrig har spelat någon annanstans? När våra döttrar spelade var vi det enda laget i pingisligan med två egna produkter, men då var det ingen om applåderade och sa att det var bra. När de slutade var vi i valet och kvalet. Ska vi verkligen fortsätta? Det var ju för deras skull vi startade laget. Vi tänkte lägga ner verksamheten men sa, vad fan, vi är ändå i elitserien och har en fungerande kontakt med sponsorerna. Vi satsar vidare och målet har hela tiden varit guld. Vi har haft en plan, och den är simpel: Att inte vara sämre än föregående år, säger Tomas Bergquist.
Storfors spelar sina matcher i bollhallen och tränar i kommunhusets källare, där det alltid finns lediga bord. Bordtennisklubben har för närvarande ingen verksamhet utöver damlaget.
– Ändå har vi träningar måndagar och torsdagar och de är öppna för alla, inte bara barn och ungdomar. Förra säsongen var det många invandrare som spelade, 50-åriga syriska och afghanska gubbar stod och bollade. Det var överfullt i lokalen och det är så vi vill ha det, men det växlar väldigt kraftigt. De senaste månaderna har det varit jättedåligt och det beror på att fotbollen har dragit i gång, säger Tomas Bergquist.
Klubbens hjärta är en rödmålad träkåk vid Kyrkogatan. Det är här Anders bor med hustrun Gun-Britt, 56. Tomas skjutsar spelarna från och till Arlanda och väl i Storfors sköter makarna Hulth markservicen.
”Stortrivs i Storfors” står det på infartsskyltarna utmed riksväg 26, och pingisföreningens ledare har anammat kommunens slogan.
– Ett av målen för mig, Tomas och Gun-Britt är att spelarna ska vara nöjda med allt. Det är det vi är kända för i pingiskretsar, att det är så familjärt i Storfors. Min fru är väldigt viktig för laget, för det är hon som stöttar med allt här hemma. Vi har tre utflugna döttrar, så det finns plats för spelarna. Här sover de innan och efter matcherna, här samlas vi och pratar och äter. Vi kallar dem för bonusdöttrar. När de är här är det alltid upptaget på toaletten, varmvattnet tar slut när man ska duscha som nummer fem och man får plocka bort efter dem från bordet. Ja, en gröttallrik som ställs dit 08.00 kan stå kvar 14.00. Det är som när barnen bodde hemma och det är väldigt, väldigt roligt, säger Anders Hulth.
En förening – två familjer
Han och Gun-Britt ingår förstås i klubbens styrelse, där de inte oväntat har sällskap av Tomas och hans dotter, Anna Bergquist. Den femte ledamoten heter Kenneth Ståhl, men namnet är inte så främmande som det låter. Han är svärfar till en viss Josefin Hulth.
– Allt kretsar kring Bergquist och Hulth. Våra döttrar har småbarn och tränar inte längre, men de är fortfarande med i klubben och brukar hoppa in som domare. Det är en liten klubb där alla gör något, säger Anders Hulth.
Hannah Hicks, Jessica Yamada och Mariann Juhász sitter vid den andra bordsänden och sneglar mot sockerkaksbiten trots att de fått sina beskärda delar och lite till.
De har tillbringat den gångna natten på övervåningen. Jessica och Mariann i en bäddsoffa för två, Hannah i en enkelsäng i rummet intill.
”Känd för sin morotskaka”
När de framåt midnatt kom hem från gårdagens bortamatch stod den där kakan i köket, som om Gun-Britt visste att det skulle finnas något att fira.
– Hon är känd för sin morotskaka. Vi borde egentligen inte äta, men den går inte att motstå. När vi kom hem tog jag en dusch och var borta i fem minuter. På den tiden försvann halva kakan, så det borde vara min bit som är kvar, säger Hannah Hicks.
– Nej, nej, nej, den är min, säger Mariann och drar fatet intill sig.
Vid bordet växlar samtalsämnena snabbare än vädret. Svensk semesterrätt, knäckebröd, språkförbistringar och klädmärken avhandlas innan diskussionen glider över till pingis-nationen Sverige.
– Det kan vi prata om i åratal. Waldner, Persson, Appelgren... Ja, det första namnet som poppar upp är ju Waldner, bordtennisens Mozart. Tyvärr har jag aldrig fått chansen att träffa honom. Han och Jean-Michael Saive medverkade i en gala i Budapest i december 2015, men då var jag upptagen med en match i Paris, säger Mariann Juhász.
Två minuter senare ligger Sportbladets mobiltelefon med påslagen högtalarfunktion på bordet framför dem. Rösten de hör tillhör en viss Jan-Ove Waldner. Jessica får inte fram ett ljud när den störste av alla stora pingisspelare frågar tjejerna om säsongen och berättar att han minns besöket i Storfors. 1999, året efter invigningen av bollhallen, var landslaget här på träningsläger.
– Waldner! Det är ju helt galet, säger Jessica Yamada efter avslutat samtal samtidigt som Mariann lämnar bordet, springer in i köket med sin mobil, ringer en bekant och upphetsat återger händelsen på ungerska.
Samtal från Waldner
Jessica och Hannah är också snart på benen, men inte för att ringa. Anders ska åka till Karlskoga för att köpa planteringsjord och det är en utflykt som ingen av bonusdöttrarna vill missa.
Storfors har hemmamatch i slutspelet och spelare och ledare åker tidigt till bollhallen för att träna. Hannah, Jessica och Mariann behöver inga instruktioner utan går raka vägen till ett förrådsutrymme. De bär fram bordshalvor, nät, domarutrustning och stolar innan de hjälper till att bygga upp hagarna.
Efter träningen slår sig lagmedlemmarna ner i kafédelen, där de dricker kaffe och kollar sina mobiler.
– Titta, här kommer vår svenska mamma, utbrister Hannah när Gun-Britt Hulth gör entré.
– Hon är viktigast i laget, men ibland träffar vi henne inte när vi är här. Hon åker tidigt till jobbet och när vi kommer hem från matcherna har hon gått och lagt sig, säger Mariann.
– Någon av oss måste ju jobba. Jag tar semester när det är match och har inte många dagar kvar när sommaren kommer, men det är det värt, säger Anders, som likt sin fru jobbar inom socialpsykiatrin i grannkommunen Filipstad.
Lotter och spargris
Gun-Britt hälsar snabbt innan hon dukar upp ett bord innanför en av glasdörrarna som leder till läktaren. Bingolotterna och lottringen är snart på plats. En handskriven lista berättar att förstapriset består av en brandsläckare. Storfors tar ingen entréavgift men den som vill stötta klubben kan swisha eller lägga ett bidrag i en spargris.
Klubben omsätter drygt 300 000 kronor och enligt Anders Hulth och Tomas Bergquist ska ett SM-guld inte behöva kosta mer när boendekostnaden är obefintlig och kommunen lånar ut en minibuss till bortamatcherna. Sponsorintäkterna gör det möjligt att flyga hit spelarna och ta fram klubbkläder med tryck, men några spelarlöner existerar inte.
– Blir det någon krona över kan vi göra något tillsammans, men jag och Tomas jobbar ideellt och spelarna är här för möjligheten att spela bra pingis och få ett utbyte. För Jessica var det en dröm att komma till Sverige. Hon hade aldrig sett snö i hela sitt liv, säger Anders Hulth.
Brasilianskan nickar instämmande.
– Bordtennisen har gett mig erfarenheter och lett till möten med många människor, men folk är inte alltid trevliga. Jag har varit inneboende på andra ställen och känt mig i vägen. Sedan kom jag hit och träffade Tomas, Anders, Gun-Britt och de andra tjejerna i laget. Att jag hamnade här ser jag som en gåva. Jag trivs verkligen i Storfors och då blir man ännu mer motiverad att vinna, säger Jessica Yamada.
– Ja, vi jobbar som en familj och det är vår främsta styrka, fortsätter Mariann Juhász.
– Det var det första jag sa när jag skrev på kontraktet, att nu har jag kommit hem. Vi spelare är som systrar och stöttar varandra till hundra procent, säger Hannah Hicks.
”Skulle bli superstolt”
Knappt 200 personer söker sig till bollhallen för att se kvällens match. Kantbollar och nätrullare möts med samma glädjeyttringar som en välplacerad forehandloop.
I en av hagarna fungerar Johanna Hulth, Anders äldsta dotter, som andredomare. På en stol i den andra hagen sitter en ung kvinna med rosa flätat hår.
Hon heter Anna Bergquist och är en av två anledningar till att det spelas elitpingis i bollhallen i Storfors.
– Jag är här för att döma och försöker koncentrera mig på det, men visst blir man lite sugen på att hoppa in och spela själv, säger hon.
Josefin Hulth skulle också ha varit här men stoppades av magsjuka barn. Det påverkar inte utgången.
Storfors vinner förstås igen. 18 matcher, 18 vinster. Guldet är nära nu.
– Ett SM-guld skulle betyda jättemycket, dels för Storfors som kommun, dels för bordtennisklubben. Jag skulle bli superstolt över pappa och Anders. Pappa lever, andas och drömmer bordtennis och Anders var som en extrapappa under åren jag spelade. De har lagt ner så mycket tid och arbete på det här, säger Anna Bergquist.
Svenska Hjältar startades av Aftonbladet 2007.
Varje år skriver vi om hundratals vardagshjältar som visat prov på mod, civilkurage och medmänsklighet.
Av dessa utser vår jury sju hjältar som prisas på Svenska Hjältar-galan i december på Aftonbladet.se och i TV3.
Nominera din hjälte här nedan!