”Jag grät och trodde jag hade fått stroke”

Kristoffer Bergström

Möt jättetalangen Anna Dyvik, 21, som trotsat en mardröm för att stå som vinnare

LILLEHAMMER. Hon heter Anna Dyvik och har just fullbordat årets prestation i svensk längdåkning.

Det tog tre minuter att ta sig igenom en sprintfinal.

Det tog ett halvår att ta sig igenom en mardröm.

– Armen domnade bort. När jag ringde i panik efter hjälp domnade halva ansiktet bort, säger hon om stunden som förändrade allt.

Anna Dyvik hälsar i foajén till åkarnas hotell. För ett par timmar sedan vann hon Skandinaviska cupen sprint, men för att förstå prestationen räcker det inte att återge finalen.

Vi måste börja i en bil på väg mot Trysil i november 2015. Passageraren Anna fyller 21 år om några veckor och har två JVM-medaljer på meritlistan. Hon är upplyft i Sveriges utvecklingslag, med allt vad det innebär av höjda förväntningar och ivriga landslagskamrater. Hon stormtrivs. Känner sig stark.

Blev sjuk av hallon

Klart, ett par gånger har kroppen signalerat att gränsen varit nära, men de andra på lägren känner säkert likadant och klarar ändå att pressa sig, så varför skulle inte hon?

Klart, i höstas var hon sliten, nästan bränd, och kunde inte träna på några veckor, men nu är hon ju i gång.

Träningsläger i norska fjällen. Tävlingspremiär runt knuten. Vad kan gå fel?

– På väg till Trysil köpte vi utländska hallon på ica. Vi hade bråttom och kokade dem inte, så jag blev sjuk. Jag fick jättehög feber och magbakterien satt i flera veckor.

Vad levde du på den tiden?

– Jag mådde illa och var aldrig sugen på mat, så jag optimerade det jag väl åt. Pasta. Nötter. Jordnötssmör har mycket kalorier. Det blev en stress kring maten. När magbakterien försvann låg jag näringsmässigt på minus, jag hade gått ner massor i vikt och tog inte upp mat. Allt rann bara igenom.

"Som en bomb i lungorna"

Bakterien lämnade kroppen men lämnade efter sig en seglivad huvudvärk. Anna Dyvik strök sig från startlistorna och skejtade inte ut på vinterns första lopp förrän en vrålkall januaridag i Östersund. Och hostade i mål nästan fyra minuter från segern.

Plats 38. En besvikelse. Två veckor senare gav hon på sin hemsida en orsak till missräkningen. "Jag brände ut mina luftrör totalt. Kändes som att någon hade slängt en bomb i mina lungor och bihålor. Hostade till och med blod. Jag har aldrig varit känslig i luftrören förut."

Anna misstänkte ett samband mellan signalerna i somras, hallonet i november och blodhostan i januari. Tänk om det var en kedja. Vad berodde den i så fall på? Och fanns det en nästa länk?

– Jag hade varit jättetrött och dålig i flera dagar men skulle ut och köra intervaller. De var viktiga, den stressen låg över hela året. Men den här morgonen var det så himla hemskt. Jag var konstig i ögonen, det skakade, jag såg inget på sidorna.

Utbränd fysiskt och psykiskt

Hur löste du det?

– Jag tänkte att jag var bara var trött och gick ut för att sätta i bilens motorvärmare. Då mådde jag ännu värre. Armen domnade bort. När jag ringde i panik till 1177 efter hjälp domnade halva ansiktet bort samtidigt som jag pratade med tanten. Jag grät. "Jag får en stroke!" sa jag, "jag får en stroke!".

Hon skjutsades till akuten. På väg dit släppte förlamningen men knappast oron.

– Jag fick göra hur mycket tester som helst. De trodde att det var migrän, men jag brukar inte ens ha ont i huvudet. Egentligen var jag nästan utbränd psykiskt och fysiskt. Jag låg på noll.

En bakterie är en sak att ta in, en psykisk åkomma en helt annan. Hade du önskat att det bara varit fel på magen igen?

– Nej, jag tyckte att det var skönt att höra. Annars hade jag nog fortsatt att stressa på som om inget hade hänt. Jag tänkte herregud, vad håller jag på med?

Stress. Utbränd. Hur var orden att ta in?

– Det var ett wakeup call, att jag behövde skärpa till mig. Det går inte bara att vilja så mycket. Jag tog hjälp av olika psykologer för att reda ut vad det bottnade i. Jag var inte stressad utåt, men det låg och gnodde i huvudet, allt jag ville, och då blir det inte bra.

"En gegga i huvudet"

Hade du tränat för mycket?

– Ja, men jag tyckte ändå att jag hade varit duktig på att ha kul. Det är inte så jävla farligt om det går dåligt, det finns värre saker i den här världen. Men om man blir trött får man svårt att hantera tankarna. Det blir som en gegga i huvudet.

Hon avslutade säsongen med en blygsam resultatrad – 36, 35 och 49 i sina enda lopp mot internationellt motstånd – och lämnades efter säsongen utanför landslagen.

– Jag förstod det. När man kommer på plats 40 på SM förtjänar man ingen plats i ett lag. Men samtidigt var det en besvikelse.

Hur blev det nya skidlivet?

– Jag bor i Falun och tränar med Dala Sports Academy. Det blev bra ändå. Efter det som hänt kändes det bra att ta allt i egen takt.

Tränar du mindre nu?

– Nej, jag har tränat mer timmar än någonsin men har tagit det lugnare. I bland har jag i stort sett bara gått framåt.

Är det hela skillnaden?

– Nej, ute på passen har jag gjort skillnad men också i mitt privatliv. Jag tycker om att göra saker hela tiden, vara med kompisar 24/7, men ibland är det värdefullt att ta det lugnt.

Charlotte Kalla brukar visualisera en ficklampas sken för att se det relevanta och skala bort det ovidkommande.

– Gör hon? Smart.

"Gud nej, stackars henne!"

I november 2016, ett år efter magbakterien, har Anna Dyvik tappat sin plats i Sveriges utvecklingslag, får inte längre vara med på landslagsläger, men presterar jämnt med våra bästa seniorer. I Bruksvallarna blir hon femma på fem kilometer fritt, åtta på tio klassiskt och går till semi i sprint.

Till Skandinaviska cupen i Lillehammer kommer hon utan andra målsättningar än att ha kul. Hon blir tvåa i kvalet, tar sig vidare till final och ser där den norska favoriten Kathrine Rolste Harsem rycka.

– Jag tänkte tidigt, före finalen, att det blir att göra upp om andraplatsen. Harsem hade sett stark ut. Jag försökte göra mitt eget lopp men när jag kom ner för sista nerförsbacken låg Kathrine på backen. Gud nej, stackars henne! Sedan tittade jag framåt. Jag kan vinna! Jag fick panik. Gud jag måste köra!

Och när du korsade mållinjen?

– Det var lite svårt att förstå att jag vann. Förra året kom jag typ på 50:e plats. Men det var synd om Kathrine. Hon var en värdig vinnare.

Har du redan fått perspektiv på det här året?

– Hur menar du?

Du ska väl inte kunna vinna redan?

– Nej, precis. Jag tänkte inte på det här när jag tränade i sommar. Då var planen för flera år framåt och bara göra det bästa av vad jag har nu.

Tänkte du någonsin strunta i satsningen?

– Nej, jag älskar att tävla. Jag har aldrig funderat på att lägga av.

Vad har du för råd till andra skidåkare som oroar sig för att de anstränger sig för hårt?

– Under sommaren körde jag så hårt att jag funderade på om det var rätt, men struntade i det eftersom alla andra körde i den farten. Varför skulle inte jag klara det? Men du måste hitta din egen väg. Det är inte optimalt att träna som alla andra hela tiden. Du ska utmana dig själv och köra efter din egen kropp, ditt psyke och efter dina omständigheter. Våga vara ärlig.

Hyllas av Kalla

Dagen efter sprintsegern i klassisk stil visar Anna Dyvik sin mångsidighet då hon blir fyra på fem kilometer skejt. Loppets vinnare, Charlotte Kalla, säger att hon såg spår av framgångarna redan för ett halvår sedan.

– Hon kändes peppad när vi var på läger tillsammans i Saxnäs i maj månad. Hon kändes taggad redan då. Hon har gjort ett bra jobb i sommar och höst, säger Kalla.