Wimbledon - älskat & hatat

375 konservativa engelsmän styr världens största grästurnering

Pete Sampras står på Wimbledons centrecourt och berättar med sprucken röst hur han en gång såg Björn Borg ta sin femte raka titel.

Han har just kysst bucklan och ska snart göra samma sak med sin Bridgette, som sitter tårögd på läktaren.

Då, mitt under amerikanens känsloladdade segertal, hörs en mörk stämma från himlen.

- Det där är väl ingenting. Kom igen igen när du har vunnit tävlingen sex år i rad, grabben!

Det är möjligt att kungen av gräs säkrar en femling den 8 juli, men den där väsande stämman från himlavalvet lär vi aldrig få höra.

Åtminstone inte på svenska.

William Renshaw, den ende som har vunnit Wimbledon sex år i rad, var nämligen engelsman.

Han vann 1881-1886, är således störst, möjligtvis vackrast - men definitivt inte bäst. Sedan får den där bortglömde gentlemannen skrävla hur mycket han vill där uppe i sin himmel.

Wimbledon sägs vara de orubbliga traditionernas högborg, men när det gäller standarden på själva spelet är inget sig likt.

William Renshaw skulle inte vinna ett game på tusen matcher mot Pete Sampras, men var ändå dåtidens stora stjärna. När han tog sin första titel, behövde han bara 37 minuter på sig för att slå landsmannen J. T. Hartley med 6-0, 6-1, 6-1.

Lågvattenmärket i regnets mästerskap måste ändå vara Spencer Gore, som vann premiären. Han var faktiskt bättre på mandolin än tennis men övertalades att ställa upp.

Som ni förstår var tennisfamiljen liten i begynnelsen. Ja, så liten att Williams Renshaw fick möta sin lillebrorsa, Ernest, i två raka finaler.

Sedan behövde han inte direkt förta sig för att försvara sina titlar. Fram till 1921 var singelmästaren garanterad en plats i nästa års final.

Det var först 1968, när Wimbledon och övriga turneringar öppnades för de professionella spelarna, som statusen sköt i höjden. Prispengarna, publiktillströmningen och konkurrensen har ökat hand i hand sedan dess.

Björn Borg fick knappt 1,3 miljoner kronor för sina fem titlar. Det ska jämföras med årets segrare, som ensam får 7,5 miljoner.

1877 års mästare fick nöja sig med ett tack för att ha hjälpt klubben att dra in pengar till en hästdriven vält. Det var det som världens äldsta tennisturnering gick ut på.

"Wimbledon är kryddan i mitt tennisliv, en högtid mer än något annat. För de verkliga habituéerna är Wimbledon helt enkelt the Championships, Mästerskapet, precis som om inga andra turneringar av vikt existerade. Jag känner på samma sätt. Det finns inget i världen som går upp mot en final på centrecourten."

Orden tillhör Björn Borg och är hämtade ur hans bok, "Mitt liv som tennisspelare".

Den 1 juli förra året återvände han till Wimbledon, för första gången sedan finalförlusten mot John McEnroe 1981.

Väl inne på centrecourten föll svensken på knä och kysste baslinjen.

Kärleksförklaringen var total, men inte speciellt oväntad. Wimbledon är turneringen som spelarna antingen hatar eller älskar.

- För mig är det också nummer ett, säger Stefan Edberg.

Ändå fick han en taskig start på Wimbledon.

Året var 1983.

- Jag tog bussen till Wimbledon Village. Därifrån fick jag gå två kilometer.

Jag hade ju bara sett Wimbledon på tv tidigare och visste inte riktigt var det låg, säger han och ler vid minnet.

Hata eller älska.

Det finns inga mellanlägen.

- En spelare som Magnus Norman gillar inte Wimbledon, men jag förstår inte varför. Jag valde mellan samma känslolägen när jag skulle äta surströmming - och hamnade precis mittemellan. De som tycker illa om turneringen måste nyansera bilden, säger tennisoraklet Björn Hellberg.

Det som irriterar spelarna är de konservativa engelsmän som styr turneringen.

De är 375 till antalet, och ryms bland kungligheterna i klassiska The All England Lawn Tennis & Croquet Club.

Medlemmarna har satt upp sina egna regler, seedar spelarna efter en egen gräsranking och har bestämt att den vita sporten ska förbli vit.

Åtminstone på deras heliga mark vid Church Road.

"Förutom cardigan, pullover och huvudbonad ska den tävlande klä sig i vitt", säger regelboken.

Förändringar är inte deras grej, även om antalet seedade spelare har fördubblats och murgrönan på väggarna till centrecourten försvunnit.

Till och med regnavbrott har de lyckats göra till ett årligt inslag.

- De har sina traditioner och det kan ingen ändra på. Spelaren och tränaren måste till exempel åka samtidigt från anläggningen. Annars får tränaren ingen skjuts. Det är jätteknäppt, säger Thomas Johansson.

Eftersom 26-åringen är seedad i år kommer ett helt nytt Wimbledon att öppna sig. Det är ingen hemlighet att arrangörerna gör skillnad på spelare och spelare.

Som en av de 32 utvalda får Thomas Johansson träna på matchbanorna och behöver inte umgås med den så kallade utfyllnaden.

- Seeded players lockerroom..., säger Magnus Norman. De seedade spelarna har ett eget omklädningsrum med heltäckningsmatta. De får egna skåp och blir vänligt bemötta. Hos de andra spelarna är det rörigt och inte lika kliniskt rent.

Hur blev du själv bemött första gången?

- Inte så himla väl. De som jobbar där frågade om jag var spelare eller kvalspelare. Kvalar du är du alltså ingen spelare. Då är det tufft att slå sig fram. De senaste åren har det blivit bättre, men det är mycket möjligt att det har att göra med att jag var världsfyra när jag kom dit förra året. Är det så är det för jävligt.

Magnus Norman är skadad och kan inte medverka i Wimbledon.

Men han är inte den ende grusspecialisten som saknas i startfältet.

Gustavo Kuerten, Alex Corretja och Marcelo Rios har också dragit sig ur.

- Magnus är ju skadad, men det tror jag inte att de andra är. De säger att de är skadade i stället för att de inte vill åka, säger Magnus Tideman, Thomas Johanssons tränare.

Men Rios blir ju tydligen borta i tre månader.

- Det låter mer som en lång semester i Chile...

Varje år talas det om att de bästa grusspelarna ska bojkotta Wimbledon.

Varje år är det några som är skadade.

- Har man en världsranking ska man följa den. Annars ska en spelare som Pete Sampras inte vara seedad i Paris. Britterna får dessutom alltid bra lottning i Wimbledon. Det är skumt, förklarar Magnus Norman.

Pete Sampras är femma på världsrankingen, men förstaseedad i Wimbledon.

Arrangörerna ville ha det så.

Då blir det så.

Wimbledon är game, set, match, men minst lika mycket champagne, jordgubbar och grädde.

Sådant märker spelarna.

Många på läktaren är inte det minsta intresserade av spelet.

- Den genuina tennispubliken kommer inte dit. I US Open, där folket sitter och dricker bärs på läktarna, blir det en jäkla stämning. Så är det aldrig i Wimbledon, säger Magnus Norman.

- Atmosfären är annorlunda. Wimbledon är en happening, en social grej. Det är ett ställe du ska vara på om du är engelsman i övre skiktet av societeten, säger Stefan Edberg.

En plats för inbördes beundran?

- Definitivt.

Alla mästare blir hedersmedlemmar i The All England Lawn Tennis & Croquet Club, även om det dröjde innan vildhjärnan John McEnroe fick sin plats.

Varje år får de biljetter till centrecourten.

Det gäller även William Renshaw. Bara mörka regnmoln kan störa sikten för den störste.

Stefan Holm