Simon Bank: Älskade tidningspappa, du finns inte längre

Lasse Sandlin död – Sportbladet i sorg

Simon Bank

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2020-03-15

Det spelas ingen fotboll i världen idag.

Finaste Lasse, käraste mentor, älskade tidningspappa, du finns inte längre.

Det är klart att det inte spelas någon fotboll i världen idag.

Sista gången vi hördes firade han femårsdag. I början av mars 2015 hade han träffat sin sista, och stora, kärlek, legendariska sångerskan Britt Lindroth. De gick på bandy, Bajen vann på straffar och Britt och Lasse blev ett par.

Fem år senare, för ett par veckor sedan, berättade Lasse att han lagts in på Södersjukhuset igen.

Han hade ont, morfinet bet inte, han lät svag på rösten men ville mest veta hur det var med mig. ”Hur är det med familjen?”. ”Hur går det för dig?”. ”Såg du Barcelona senast?”.

Jag skriver det här och raderar, skriver och raderar, för vissa saker går inte att förklara.

helskärm

Sportbladets själ

Lasse Sandlin har somnat in, han var Aftonbladets röst under många år, han var Sportbladets själ under lika många, och nu finns han inte längre.

För en äldre generation behöver jag inte berätta vem han var, alla vet. Lasse hade varit bollkalle bakom Skjorta Bergström, han hade spelat högerytter bredvid Hofors-Lasse, han skrev genomarbetade krönikor om den idrott han älskade så mycket, men var lika mycket en kulturman som älskade musiken, teatern, litteraturen. Han kunde lägga ner fem timmar på research för att hitta en detalj till en bisats, när jag retade honom för det tog han fram en liten lapp han hade med sig, med ett Alf Henrikson-citat: ”Att ta reda på fakta går sakta, men se saker i stort går fort”. Det var Lasse.

För en yngre generation vill jag berätta det här: Lasse Sandlin var farbrorn och stjärnskribenten som du kanske skulle darrat lite inför första gången du stötte på honom. Du kanske hade undrat hur du skulle presentera dig, men du hade inte behövt. Han hade kommit fram, tagit i hand, frågat vem du är. Du hade kanske sagt att du kom från Hälleforsnäs och gillade bandy, och då hade han pratat i tio minuter om Brukets Blå, om människor han kände där och om du kanske hört talas om dem.

Jag vill radera allt det här också. Skriva om.

Vem var Lasse Sandlin för oss, på Aftonbladets sportredaktion?

Han var vår kunskap, vår värme, vårt hjärta, vårt bibliotek och vår nyfikenhet. Han var den som tog hand om oss, den som var milt generös i en bransch och tid full av rakbladsvassa armbågar.

helskärm

Fattas oss så att det skriker i bröstet

Vem var han för mig?

Jag kallade honom mentor, för att han var det, som en förebild i konsten att inte tappa bort sig själv. När jag började skriva krönikor i början av 2000-talet hjälpte han mig att hantera reaktionerna (”det är klart att jag också blir ledsen, men så länge som man vet vem man är så är det inte så farligt”), han öppnade dörrar och grundade mig i historien, bjöd in mig till luncher och middagar med legendarer som var sportjournalister långt innan jag fötts. Det hade varit så lätt för honom att ignorera en uppkomling i början av en resa mot hans position, men det gjorde han ju aldrig. Han lyfte, stöttade, skyddade, berömde, fanns där varenda steg på vägen.

Ingen har någonsin haft en bättre tidningspappa, en finare vän. Nu finns han inte längre, han fattas oss så att det skriker i bröstet.

Han fick bara fyra år med sin älskade Britt, när hon gick bort i fjol skrev han ett vackert farväl där han blandade bandy med John Holm. Lasse var förkrossad, jag skrev till honom att det ibland finns en tröst i själva saknaden: saknar man någon så mycket så betyder det att de fortfarande finns, eftersom hålrummet visar hur stor plats den som inte längre finns en gång haft.

Idrotten står stilla, konserterna har ställts in. 

Lasse Sandlin blev 76 år. Be mig inte förklara vilket hålrum han lämnar efter sig.

helskärm

helskärm