Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

”Den ekonomiska kåtheten gör mig ledsen och ibland riktigt förbannad”

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-05

Helen Alfredsson till attack mot sina idrottskollegor

Helen Alfredsson engagerar sig mycket i välgörenhet, framförallt bidrar hon till forskningen kring alzheimer – en sjukdom hennes mamma drabbades av. Hon är besviken på att många rika idrottsstjärnor är snåla och inte skänker bort en del av sina pengar. ”Det handlar om att våra golfstjärnor visar brist på medmänsklighet”, säger Helen Alfredsson.

De är rika, egoistiska och snåla.

Helen Alfredsson, 45, ska fortsätta med golfen, men först vill hon skälla ut några av Sveriges största idrottsstjärnor.

– Den ekonomiska kåtheten gör mig ledsen och ibland riktigt förbannad, säger hon.

Helen Alfredsson är irriterad över hur våra största golfare inte bryr sig om välgörenhet. Hennes engagemang ökade efter en incident för flera år sedan:

Då var den svenska golfaren ute och tävlade när de första rapporterna nådde henne från en frisör hemifrån: Din mamma drar sig undan. Hon är aggressiv och skrattar åt konstiga saker.

Flera år senare gick allt upp för Helen: hennes mamma var sjuk i alzheimer.

– Vi skulle åka bil till min syster och jag bad henne återställa blinkersen. ”Vaddå blinkers, den har jag aldrig sett...” Och så åkte vi i fel riktning. I tio år höll det på och mamma blev bara sämre, på slutet tappade hon talet och tynade bort. Det var plågsamt att se hennes resa mot ett allt sämre liv.

Än är Helen Alfredssons karriär inte över.

Snart åker hon till USA för att fortsätta tävla, men på vilken nivå vill hon inte avslöja.

”Känner sorg och vrede”

Parallellt med golfen som gjort henne rik arbetar hon inom ett område som tar tid och ork, men inte ger en krona.

– För den anhörige känns det som om den som drabbas av alzheimer dör två gånger, först intellektuellt, sen försvinner skalet. Jag känner sorg och vrede, ibland är det som Stefan Sauk (skådespelare och ordförande i Alzheimers riksförbund) påpekade under ett möte, att vi i Sverige behandlar kossor bättre än människor. Jag hoppas nu kunna bidra till att rädda några människor i vårt land från att dela mammas öde. Då har min idrottskarriär fått en riktig innebörd och betydelse, säger hon.

Förbannad över girigheten

Tillsammans med Sauk ska hon i år samla ihop ett knippe kändisar och spela uppvisningsgolf under namnet ”Hjärtslaget”. Intäkterna ska gå till alzheimersforskning.

När välgörenheten kommer på tal eldar Helen Alfredsson upp sig. Hon är förbannad över den stora girigheten som drabbat flera av de stora idrottsmännen, inte minst golfarna. Visst har hon och maken, hockeylegendaren Kent Nilsson, tjänat uppskattningsvis mellan 75 och 100 miljoner kronor, men det finns det andra som gjort utan att lyfta ett finger utan att ta betalt.

’Obehagligt egoistisk’

– Idrottsmiljön är ibland obehagligt egoistisk. Det finns ett amerikanskt uttryck som heter ”pengar gör dig mer än vad du redan är”. Är du generös blir du mer generös, är du snål blir du ännu snålare. Många, och jag har sett det på nära håll i både Kents och min idrottskrets, blir snåla, griniga och ibland riktigt stöddiga när bankkontot växer.

Det handlar om att våra golfstjärnor visar brist på medmänsklighet, säger Alfredsson och lägger till ”ordet solidaritet hörs ju inte ens i en svensk valrörelse längre”.

Hon pekar inte ut någon specifik, utan stannar vid formuleringar som idrottare ”på nära håll” och ”mångmiljonärer jag har mött i min egen sport”. Att det handlar om svenska golfhjältar är stundtals tydligt.

Tar saker för givet

När Alfredsson ska ge sig på en förklaring pekar hon på hur vi vant oss så vid det svenska välfärdssamhället att vi tar det för givet. Och att det på senare tid inte finns kvar på samma sätt.

– I USA är miljoner människor, sjuka och fattiga, beroende av frivilliga insatser. I Sverige har generationer växt upp med känslan att samhället ordnar allt. Men så är det inte längre, säger Alfredsson och utvecklar:

”Bryr sig bara om sig själv”

– Nu är jag 45 och jag har sett och upplevt tillräckligt mycket för att inse att livet inte är rättvist. Så få kämpar för den goda saken eller gör en samhällsinsats oegennyttigt. Så många rusar vidare i sin glassiga tillvaro utan att bry sig om någon annan än sig själv, det är bara egna mål och drömmar som gäller. Jag skulle önska att alla välbeställda idrottsmän och -kvinnor gjorde åtminstone en humanitär insats om året – gratis. Den egoistiska ekonomiska kåtheten, om jag får använda ett fult ord, gör mig ledsen och ibland riktigt förbannad. Jag har mött mångmiljonärer i min egen sport som på resor och under turneringar inte ens kan bjuda på en flaska vatten utan att ta betalt.

Följ ämnen i artikeln