”Mad dog”: Det var fullständigt kaos, som en atombomb landat

Stefan Holm

Reza Madadi i stor intervju: ”Jag tror inte att man kan känna sig mer värdelös...”

Titta, han är tillbaka.

Reza Madadi har avtjänat sitt straff för väskkuppen och är redo för comeback.

För Sportbladet berättar 37-åringen om stödet från MMA-familjen, framtidsplanerna, sina söner och tiden i fängelset.

– Det var fullständigt kaos, som om en atombomb landat i mitt liv.

Mötet mellan Conor McGregor och brassen Diego Brandao var ett av huvudkorten vid fjolårets UFC-gala i Dublin.

Reza Madadi såg matchen på tv och minns hur irländaren sänkte sin motståndare och matade med högern tills domaren bröt matchen. Den sommarkvällen, den 19 juli 2014, gick solen ner klockan 21.41, men den svenske MMA-stjärnan upplevde ett kompakt mörker.

– Jag satt i en cell och tittade på galan, som sändes på TV4 Sport. Jag tror inte att man kan känna sig mer värdelös än vad jag kände mig då. Den kvällen kommer jag aldrig att glömma, säger han.

”Jag förlorade allt”

Reza Madadi hade lärt känna både McGregor och Brandao och trion visade upp sig under UFC-galan i Globen 2013, då ”Mad Dog” besegrade amerikanen Michael Johnson i det som skulle bli hans sista match på två och ett halvt år.

– Vi gick ut och käkade efter invägningen och umgicks en hel del här i Stockholm. Och så spolar man fram tiden... Då ska de här två herrarna gå en match, och jag sitter på anstalt. Jag förlorade allt.

Vad kände du när du såg dem fajtas i Dublin?

– Det är så svårt att beskriva känslan, men jag kommer ihåg att jag grät som fan och bad till Gud. Ja, jag bad verkligen om att jag skulle få en chans till, att jag skulle komma tillbaka och sudda bort allt som hänt. För mig själv, för min omgivning, för mina vänner, för dem som ändå har trott på mig. Nu, när jag tänker tillbaka... Wow, att jag kunde klara av den här tiden. Det var så jävla jobbigt att se sig själv som misslyckad, säger Reza och fortsätter:

– När jag säger misslyckad... Folk relaterar det till att jag erkänner att jag är skyldig, men när jag pratar om misslyckande menar jag att en människa, en idrottsman i min situation, inte ska vara på vissa platser för att hamna där.

Reza Madadis liv förändrades vid femtiden på morgonen den 24 maj 2013. Det var då tre män slog till mot den exklusiva väskbutiken Bottega Veneta på Birger Jarlsgatan i Stockholm och stal designväskor värda 1,5 miljoner kronor.

MMA-profilen greps och dömdes till ett år och nio månaders fängelse för grov stöld, samtidigt som UFC bröt kontraktet med svensken.

”Mad Dog” frigavs i mars i år och har sedan dess tränat på Allstar Training Center vid Hagagatan i Stockholm. Reza, som även är personlig tränare på gymmet, har precis genomfört ett träningspass och pustar ut på en pall i buren.

En meter framför honom står ytterligare en stol, avsedd för reportrarna på plats. Det är, som det står i inbjudan, ”mediedag med Reza Madadi” inför UFC-comebacken i Dublin den 24 oktober.

Huvudpersonen har en kaffemugg i handen, ett sexpack på magen och en blåtira runt vänsterögat.

Självklart att återvända

Du var en av Sveriges största kampsportstjärnor och en förebild för många när du dömdes till fängelse. Hur ska du återvinna det förtroendekapital du förlorade?

– Så här är det: Många har en bild av en förebild, att det ska vara en människa som är perfekt. Jesus, till exempel. Nu blir jag lite religiös, men... Ja, alla ser Jesus som den finaste människa som har klivit på den här jorden, men enligt mig ska en förebild ha gjort fel, begått misstag och kommit tillbaka. Människan är inte felfri. Människan ska kunna göra fel, gottgöra det, komma tillbaka, visa det för omgivningen, ungdomar, pensionärer eller vem det nu är, och säga: ”Vägen jag har gått och det jag har gjort, skyldig eller oskyldig, har varit fel.” För mig är det en förebild. Ja, vi har ett par förebilder i Sverige och ingen av dem har varit felfri.

Var det en självklarhet att återvända till MMA-världen?

– Det var inget snack om saken, men i början, när det hände, var det det sista jag tänkte på. Jag hade så mycket bekymmer och det var så jobbigt. Ja, det var inte bara en grej. Jag hade 300 grejer att kriga med... Det var verkligen som att det landade en atombomb i mitt liv. Det var ett sådant kaos att det inte går att beskriva, men när jag landade och försökte fixa pusselbitarna var det självklart att fortsätta. Jag ville inte sluta på det sättet och har haft 3 000 anledningar att fortsätta. Jag har krigat för min sons skull. Jag vill inte hämta honom på dagis och höra dem säga: ”Av vem? Honom?” Jag ville att de ska se mig som en grym idrottsman, en grym förebild.

Hur mycket tränade du på anstalten?

- Två pass om dagen, faktiskt. Hur jobbigt det än var gjorde jag mitt yttersta och tränade så mycket som möjligt. Nu kanske folk börjar tycka att svenska fångar har det bättre än pensionärer och si och så, men jag hade bytt ut allt jag har och äger mot att slippa en enda dag på anstalt. Det är så jävligt, även om jag träffade några riktigt underbara människor. Folk tänker att fängelse är till för andra, men alla kan hamna där.

Vad betydde MMA-familjen, som kom dit för att sparra på helgerna?

– MMA-familjen har betytt så himla mycket. Jag uppskattade det inte innan, för det du har tar du för givet. Men när det hände... I dag kan jag uppskatta en kopp kaffe på morgonen så himla mycket. Det är så sjukt. Och det här med MMA-familjen... Stödet från grabbarna och mina tränare, klubben All Stars, Andreas Michael, ”Putte” (Selman Berisha), David Bielkheden, Alexander Gustafsson, Niklas Bäckström, mitt management med Tomas Ghassemi... De är så många och varenda en har gjort ett sådant jobb och ställt upp så mycket. Utan deras hjälp hade jag inte varit här i dag. Exakt alla andra, som media, vände mig ryggen, slaktade mig. Det förstår jag, för de har ingen skyldighet mot mig, men MMA-familjen fanns där.

”Jag kommer att grina”

Anstalter är inte direkt kända för att anpassa menyn efter elitidrottsmän. Hur skötte du den biten?

– Jag gjorde mitt yttersta, även om det var otroligt jobbigt och svårt. Jag hoppade över vissa rätter, tog i stället ett kokt ägg och lite grönsaker, det jag fick tag på. Jag gick upp i vikt, men det var bara att gilla läget. Livet är ingen dans på rosor och människan är anpassningsbar. Det är bara så. Var du än ställer eller lägger en människa anpassar de sig. Jag också.

24 oktober, i Dublin, går du din första match sedan den 6 april 2013. Hur pass mycket har du längtat?

- Otroligt mycket. Jag kommer nog grina i en timme efter matchen, både av glädje och för att allt har släppt. Under ett och ett halvt år har jag längtat, längtat och längtat, och nu är vi där. Jag har gjort precis allt som står i min makt för att vara bra förberedd och bra tränad. Jag känner att jag är det, och ska bevisa det för mig själv, de som älskat och stöttat mig och för hatarna, som ska få se hur fel de hade. Det ska bli otroligt kul, samtidigt som jag är sjukt nervös. Varje natt vaknar jag av nervositet och kramar min son. Pussar honom. Han ger mig trygghet. Sedan somnar jag om.

Vad kan du berätta om din motståndare, 28-årige nordirländaren Norman Parke? Han har förlorat sina två senaste matcher.

– Alla som befinner sig i UFC är tuffa, och de som slåss för att ta sig dit är också väldigt tuffa. Det finns inga lätta motståndare, inga lätta matcher. Men jag har en fördel, och det är att Norman Parke har underskattat mig otroligt mycket. Det har jag märkt på hans Twitter-inlägg. Han vet inte vilket monster han kommer att möta. Ett odjur, som både mentalt och kroppsligen är otroligt förberedd. Vad han än kommer komma med kommer jag komma med något som är dubbelt så bra. Det är bara så.

Psykkriget har varit i gång sedan augusti. På sociala medier har du lagt ut en film där Norman Parke ses gråta, och skrivit: ”Jag ska få dig att gråta ännu mer när jag har förödmjukat dig på din hemmaplan.”

– Ja, han kommer gråta ännu mer och kan inte förlita sig på Twitter-inlägg: ”Wow, Reza, ingen kan slå mig på hemmaplan.” Vad han inte förstår är att folk inte kommer att hoppa in i buren och slåss för hans skull. I slutändan är det jag och han. Det var likadant när jag mötte en brasse i Brasilien. 24 000 brassar skrek ”Döda araben”, men jag gjorde en av mitt livs bästa matcher. Jag är fel person att föra krig mot innan en match. Jag blir bara taggad av det.

Du fyllde 37 år i juni. Hur länge ska du hålla på?

– Så länge jag kan och tycker det är roligt. Jag har stora planer, stora drömmar att förverkliga. Samtidigt har jag två söner som verkligen betyder allt för mig. Jag vill vara en bra far och en bra förebild och påverkas mina barn av mitt tävlande lägger jag av på sekunden. Jag vill verkligen finnas där för dem.

Jobbar med dokumentär

Du blev pappa när du satt häktad. Fick vara med under förlossningen?

- Ja. Det var otroligt jobbigt att lämna dem, men på ett sätt var det lika bra. Han var så liten och fattade ingenting. Vi får ta igen den tiden.

Stämmer det att du jobbar med en dokumentär om ditt liv?

– Jajamän. Grabbarna som gör dokumentären var här på svensexa och tyckte att min personlighet, den människa de läst om, inte stämde med den bild de fick av mig här. Vi började prata och kom in på fallet. De tyckte att det var intressant och föreslog att vi skulle göra en dokumentär. Nu har vi hållit på i nästan två år. De har följt mig hela vägen, inne på anstalten, innan jag fick UFC-kontraktet... Det blir en otroligt fascinerande dokumentär, för ingenting var klart och det var nästan omöjligt att killen skulle komma tillbaka till UFC. Den kan användas som stor inspiration och motivation för väldigt många, oavsett bakgrund, ålder och samhällskategori. Man ska aldrig tappa hoppet. Man kan komma tillbaka och göra något bra av sitt liv.

Hur förvandlas du när du kliver in i en oktagon?

– Då är jag inte den lugna killen som sitter framför dig och försöker prata korrekt och bete sig. Det finns ett par människor som har följt mig, som hon som gjorde en dokumentär för ”Voice of America”. Hon hade aldrig träffat en människa som kunde slå om så, från den ena sekunden till den andra. Jag kan stå på bussen till arenan, skratta och garva och nypa grabbarna i rumpan. Sedan förvandlas jag till ett odjur som bara vill in och slåss.

Den galna hunden...

- Ja, som försöker vara en ”puppy” utanför.

Hur är du som pappa?

- Det får du fråga pojkarna om ett par år.

Noa fyller två i november och Jonah föddes i augusti. De är för små för att uttala sig, så du får gärna svara på den frågan också.

– Noa brukar väcka mig på nätterna och lägga min arm runt hans hals. Han blir väldigt glad när jag kommer hem och tycker att jag är ganska snäll. Jag har själv inte haft någon far. Alltså, min far dog när jag var nio månader, så jag har inte haft någon manlig förebild i mitt liv. Det försöker jag ge mina barn, för det är viktigt.

Vad har du för drömmar i dag?

– Att verkligen lyckas i min UFC-karriär och leva ett normalt och friskt liv med mina barn och min familj. Det kanske låter smörigt, men jag vill vara en bra människa, en bra förebild och vara respekterad överallt. Jag vill att folk ska komma ihåg mig som den idrottsman jag vill att de ska komma ihåg mig som.

Förresten, på vilken anstalt satt du?

– På Asptuna, men skriv gärna Kumla. Det låter lite tuffare, säger Reza Madadi och spricker upp i ett leende.