Wegerup: I Kanada lever VM-drömmen
Bortom Fifa-härvor och divalater – välkommen hit där kärleken till fotboll får styra
Fotbollen blöder.
Utskämd vänder den bort sitt giriga, maktfullkomliga ansikte.
Men det finns också en annan fotboll.
Sprungen ur enbart kärlek till spelet.
I Kanada vill jag se den le mot oss och återge oss tron på världens vackraste sport.
Kanada–Kina.
I kväll är det avspark i VM. Med 24 deltagande länder i det största damfotbollsmästerskapet hittills.
Det skulle dock inte behöva äga rum i den smutsiga Fifa-skandalens kölvatten. I årtionden har vi vetat att herrfotbollen är genomkorrupt. Att härvan exploderar just nu känns som ett hån mot den damfotboll som alltid spelar bortom rubrikerna.
Samtidigt kanske detta mästerskap är precis vad vi behöver. I alla fall alla vi som ännu bär en barnatro på en fotboll större än enbart pengar, tv-rättigheter, tv-spel och stora divor till stjärnor.
Kanske kan detta mästerskap vara som ett uppfriskande stilla morgonregn efter den syndaflod som sopat med sig Sepp Blatter och alla mutkolvar och magnater. Mäktiga män som använt fotbollen för egen vinning.
Förstå mig rätt, ingen är gladare än jag att Fifa-trollen dras ut i ljuset och får spricka där. Jag är inte heller så naiv att jag tror att detta VM förändrar något i grunden.
Men jag hoppas innerligt på en stunds glädje över det som från början var tanken med fotboll. Spelet, sammanhållningen, gemenskapen.
Storklubbarna cyniska
Jag älskar herrfotbollen, den är min vardag, de stora arenorna är mitt kontor. Att intervjua spelare som Zlatan, Totti och Cristiano Ronaldo, det är att få snudda vid själva stjärnorna, besöka toppfotbollens vackraste galax.
Men också den fulaste. Att träffa divor som tjänar hundratals miljoner och knappt orkar ge kommentarer. Att veta om hur det fifflas och fuskas bakom kulisserna. Att blunda för gästarbetare som dör när de bygger arenor i Qatar. Att se rangordningen bland medier, helt baserad på hur mycket vi vill betala till Uefa och Fifa. Att känna storklubbarnas cynism bakom den spelade omtanken om fansen (deras pengar).
Visst är kvinnors spel ett annat. På samma sätt som herrallsvenskan knappast kan jämföras med Premier League.
Men man kan älska olika sorters fotboll. Och när herrfotbollen nu måste rannsaka sig själv och rensa i alla led kan det vara befriande att se en fotboll där pengar inte styr allt.
Sämre träningstider
Många damspelare går ännu med förlust på sin fotboll, men spelar ändå. Som vår nuvarande förbundskapten Pia Sundhage en gång, i begynnelsen.
Det är spelare och ledare (där många också är män: pappor, bröder, pojkvänner) som brinner för spelet. Oavlönat och otacksamt men samtidigt så givande.
De kvinnor som spelar fotboll gör ett val att göra det, mot alla odds. Mot traditionella könsroller, dåliga planer, sämre träningstider och en rad fördomar och för ingen eller tämligen ringa ekonomisk vinning.
De gör det av kärlek till fotbollen, till spelet.
Jag hoppas att den kärleken ska fylla planer och arenor i Kanada. Att den fotboll som växer snabbast och utvecklas fortast ska hjälpa oss att hitta rätt där vi gått vilse.
Historiskt varje gång
Visst känner jag mig också viktigare när jag sitter på Parc des Princes eller Camp Nou än på ett ruckel till dam-arena på Algarve Cup. Vi lever
i ytliga tider, erkännes.
Men när jag landar i Kanada gör jag det med äkta förväntan inombords. Därför att det här är min fotboll och mina döttrars. Jag har varit en del av den här kampen, ända sen jag spelade som liten, och är det ännu.
Ett VM i damfotboll är alltid ett stycke historia; positioner som flyttas fram, fördomar som krossas, barriärer som rivs ner.
Fifa-gubbarna ska utredas, dömas och straffas.
Under tiden ska vi andra gå på fotbollsfest. Följ med.