Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Matteus

LET’S BOX

tänk om Den svenska proffsboxningen har ett löjets skimmer över sig – och kommer att dö ut om inte myndigheterna tänker om, skriver Lasse Anrell.

Vi har dels Anna Ingman, vi har dels Zlatan.

Och vi har de självklara frågeställningarna:

Hur mår egentligen proffsboxningen – och den spanska ligan?

Ibland kan man undra varför alla dessa högskoleutbildade svenska kvinnor drar in i proffsboxningens värld.

Anna Ingman gjorde entré i Löfbergs Lila Arena i går i en liten piffig kjol.

Håret var omsorgsfullt utsmyckat och uppsatt och på ögonfransarna hade hon färgat in mascara.

Får man äntligen göra debut på hemmaplan som proffsboxare så får man. Även om det nu råkar vara den mellanmjölksvariant – om vi ska vara snälla – av proffsboxning som kallas ”Svensk Proffsboxning”.

Anna Ingmans hemsida är mycket talande:

”University education:

Fil Mag (M Sc) in Media- and communication science, Umeå University.

Fil Kand (bachelor degree) in Peace- and conflict science, Umeå University.

60 p master level courses at International School of Public Health, Umeå University”.

Det är ju klart imponerande. Herregud, det är ju mer än ett normalt mediaföretags hela redaktionsledning ihop (tror jag i alla fall, aj aj aj, slå mig inte...). Freds och konfliktvetenskap.

Vad betyder det i Annas värld? Slå dom på käften, typ.

Ultimat i Let’s Dance

Efter den lilla nätta grundkursen i hjärnforskning så valde Anna – som dessutom är det som man i Arvika på 70-talet kallade en så kallad snygging – att slå andra tjejer på käften.

Så kan det gå.

Eller käften och käften.

Annas motståndare i galan i Karlstad hette Miriam Brakache och var en knotig tjej som skulle fått samtliga sydafrikanska 800 meterslöperskor att se kvinnliga ut. Miriam valde att inte försöka slå Anna på käften utan på att försöka slå henne på tuttarna.

Faktiskt.

När TV4 visade slow motionbilder såg man verkligen att Miriam försökte träffa värmländskan på brösten – hela tiden.

Så kan det gå.

Jag har länge lobbat för att Anna Ingman skulle vara den definitiva deltagaren i Let´s Dance i samma kanal TV 4. Fotarbete, värmländska, kropp, ett formbart utseende, ögon. Och värmländska, som sagt. Kan det bli bättre tv?

Ingen på TV4 verkar dock lyssna på mig längre, men den dag hon får vara med där så är hon en vinnare. Minst på Mat-Tina-nivå.

(Spelade förresten in tv med Mat-Tina i veckan. Det var rasande trevligt. Jag är en av utmanarna i nya ”Cookalong”. Drog av en lyxig pelargonsill. Mmmm... Jag tror mig kunna utlova ett succéprogram.)

Måste få riktiga matcher

Fast Anna Ingman kan väl skita i Let´s Dance. Hennes mål är att få till en match mot norska Cecilia Braekhus som är etta i Europa i weltervikt och har världsmästarbältena i WBC och WBA. Sen är det dags för Holly Holm. Holly Holm känner jag inte men det låter som en hårding, det sägs att hon dansar nästan som Ali i ringen.

Eller Mat-Tina.

Men för att Anna ska få de där titelmatcherna måste hon få gå riktiga matcher i Sverige. Tio ronder. Nu tar det slut när det roliga börjar. I ringen efter matchen i Karlstad vädjade hon om det.

Myndigheterna gillar dock inte sånt. De sitter än så länge i Örebro och stoppar riktig proffsboxning. Det borde de sluta med. Annars kommer den svenska proffsboxningen att dö ut igen. Antalet galor med fjuttiga tolvminutersmatcher är snart lika med noll.

Och Zlatan då?

Eller spanska fotbollsmatcher i La Liga? Vad ska man säga om dem?

Jag såg Barcelonas första match mot Sporting Gijon. 3–0. Varken mer eller mindre.

Det var väl bra – men ska det se ut så här?

S-k-a d-e-t s-e u-t s-å h-ä-r?

S-K-A D-E-T S-E U-T S-Å H-Ä-R?

Visst är det kul att se hur Zlatan anpassar sig efter Barcelonas spel och stjärnor som är klarare lysande än han själv, men ska matcher verkligen se ut så här?

Tydligen.

Ska den spanska ligan vara en enda lång transportsträcka där två totalt överlägsna lag – gäsp – seg(r)ar sig fram till två El Clásico per säsong där allt avgörs?

Kul med teaterpublik?

Mot Sporting Gijon var det spel på en yta i 90 minuter. Barcelona hade bollen 72 procent av matchen. De andra 28. Allt handlar om att spräcka en nolla. När den är spräckt är det över. Ena laget lallar runt med bollen och tröttar ut de andra. De andra jagar och håller positioner i ett slags elafantiasvariant av handboll.

Är det kul?

Med en publik som sitter knäpptyst som på teater?

I Italien, England och Tyskland ser nästan inga matcher ut så här. Det är jämnare. De två spanska storlagen är för bra, för rika och har köpt för många bra spelare.

Gör inte svenska damlandslag i fotboll alltid fiasko när det drar ihop sig?

Det gnälliga landslaget – vem kunde anat att det skulle bli friidrottslandslaget...?

Vinkade Wissman åt publiken under 400 meter i Finnkampen?

Undrar vad Bolt skulle sagt om det?