Jonny Nilsson: ”Det är klart jag är bitter”
Publicerad 2018-02-09
Från hjälte och älskad till bespottad.
Kampen mot amatörreglerna - som ändå till slut skrevs om - skadade en hyllad idrottsmans karriär och liv.
– Om du visste hur mycket jag har tänkt på det här. Min fru brukar säga att det finns en bitterhet hos mig, säger Jonny Nilsson.
På 1960-talet gjorde Jonny Nilsson succé med skridskorna. VM-guld, OS-guld och fem världsrekord. Framgångarna gjorde att han blev utnämnd till Nordens bästa idrottsman 1964. Han tog hem bragdguldet året dessförinnan.
Då var kampen mot idrottsmän. Nu går han en annan kamp.
Sommaren 2017 fick han prostatacancer. När Sportbladet når honom på telefon är han i hemmet i Hindås utanför Göteborg. Han är pigg och glad, trots att han kämpar mot obotlig cancer.
Två dagar före samtalet fick han cancerbehandling.
– Det kommer en riktig körare och så blir man helt färdig. Det är behandling var tredje vecka. Det är trötthet och biverkningar med slemhinnor som blöder. Det är som en huggorm i byxfickan. Den kan sova lugnt, sen kan den hugga. Det finns inte heller någon hundraprocentig vård och det är för sent att opereras, berättar Jonny Nilsson.
Eget tv-program
Prostatacancern upptäcktes för sent och den har spridit sig till skelettet. Han genomgår en cellgiftsbehandling och har fått omgång fem av sex.
– Men fördelen med att vara sjuk är att inte ha några ovänner, alla är så snälla och bussiga.
Så har det inte alltid varit för Jonny Nilsson.
Hans idrottsprestationer gav honom inte bara medaljer och rekord, de gjorde honom även väldigt populär i Sverige. Han hade eget tv-program och radioprogram.
Men efter karriären förändrades livet helt.
Han tyckte det var fel att ”fotfolket”, idrottsfolket, inte fick tjäna några pengar. Därför valde han att trotsa amatörreglerna.
– Jag var förbannad över fusket. Världen var delad, inte bara idrottsvärlden utan vi hade muren i Berlin och så hade vi situationen i dåvarande Sovjetunionen. Det fanns även tendenser till fusk med dopning, som fortfarande finns kvar i dag. Om du var en duktig idrottsman i vissa länder var du privilegierad, du fick betalt resten av livet. Men vi fick inte någonting. Man var medveten om att det fanns pengar och de betalades under bordet, det tycker jag var en skamfläck. Så jag var tvungen att göra en kupp, säger han.
Han bestämde sig för att starta en proffsliga med världens bästa skridskoåkare och åkte över till USA för att plocka in finansiärer.
– Vi fick förhandla i smyg, vi träffades i skogen vid Svinesundsbron och hemliga hotell i Finland. Jag visste inte om de höll med, om de var med på det. Vi fick ihop ett gäng på 16 åkare, de bästa i världen. Presenterade hela idén på Grand Hotels spegelsal i Stockholm. Det blev ett ramaskri, ett positivt ramaskri, säger Nilsson.
”Svära i kyrkan”
– Vi hade medierna med oss, de tyckte det var bra. Sen visade det sig vara felskrivit i ett kontrakt. De kunde hoppa av om de ville, och det här var inte så populärt i det Sverige som var 1973. Det här var som att svära i kyrkan. Det blev påtryckningar och Göran Claeson övertalades att hoppa av. Då vände vinden, jag fick medierna emot mig. I Norge skrev de att ”det var det värsta som har hänt i Norge sedan Karl XII”.
Jonny Nilsson berättar att de inte fick beträda en idrottsplats i Europa - total bojkott. När han skulle hyra Bislett i Norge hamnade han i en tv-debatt, ensam mot åtta ordföranden i åtta olika idrottsförbund.
– Alla skällde på mig då, en 29-åring från Sverige. Men förutom Claesons avhopp var vi starka. Jag minns ett mediedrev i Oslo efter att alla hade skällt. Jag mådde så dåligt, jag la mig i ett badkar med hett vatten. Runt där stod alla åkare och styrkan då var att vi skulle hålla ihop, vi visste att det fanns krafter som ville slå sönder allt, säger Jonny Nilsson
”Slagsmål utanför Ullevi”
Sen kom några öppningar för proffsstallet. De fick träna på en bana i Tyskland, och till slut blev det tävlingar i Nederländerna. Men de var tvungna att bygga en läktare i Haag för att få arrangera tävlingar där.
– Om amatörer tränade på en bana där vi hade varit så var den förgiftad. När vi skulle in på Ullevi var det slagsmål utanför mellan de funktionärerna som hjälpte oss och de som var emot oss. En kille som hjälpte mig fick stryk utanför Ullevi. För att komma in där fick vi betala en beviljningsavgift till Skatteverket. Olof Knape, pappa till Ulrika Knape, tog emot mig på Skatteverket och jag kom dit med en portfölj med 250 000 kronor och frågade honom om jag skulle ställa portföljen på eller under bordet. Han log i smyg. Vi har talats vid efteråt, och Olof var en hygglig man, berättar Jonny Nilsson.
– Jag ville att idrotten skulle vara ärlig. Du kom hem med ett olympiskt guld och sen så åkte du några lopp i Norrland och fick några tusenlappar och en tv-apparat, samt en motorsåg. När vi tävlade med proffsstallet hade vi 50 000 kronor för ettan och 25 000 kronor för tvåan. Det första loppet i Holland var det många journalister som var nyfikna på. Då hade vi 20 000 åskådare och där körde vi flera lopp.
Hur länge drev du det här?
– Jag orkade ett år, jag mådde för dåligt. Jag lämnade idrotten efter det året, 1972. Holländska ledare försökte ett år till.
Bara några år senare började amatörreglerna skrivas om. 1992 fick Jonny Nilsson höra av Juan Antonio Samaranch, som var president för IOK, att hans kamp på 70-talet gjorde att det hade underlättat att några år senare skriva om amatörreglerna.
– Jag blev nerbjuden till ISU:s (internationell skridskounionen) 100-årsjubileum i Davos. Då kom Samaranch och Olav Paulsen (president i ISU) fram och skålade med mig. De sa att jag underlättade att skriva om amatörreglerna. Lite erkännande kunde man väl få. När jag frågade om de kunde säga det högt sa de nej, de ville inte ge någon ära eller berömmelse till mig, berättar Nilsson.
”Mådde dåligt”
Det var 20 år efter att han hade förlorat kampen. En förlust som inte bara hade avslutat hans koppling till idrotten, utan även påverkat privatlivet negativt.
– Jag hade aktier i Skoglunds fastighetsbyrå, den var störst i Sverige då, men tvingades sälja aktierna och kunde inte jobba kvar. Det var när det blåste som mest och alla skällde på mig, jag fick problem med kompanjoner eftersom de trodde på det som stod i tidningen. Folk ringde upp mig och hotade mig, det var en jobbig tid. Jag fick huka mig ner och be om ursäkt för att jag existerade. Jag tjänade inte ett öre, jag förlorade inkomster, jag fick en sån otrolig uppförsbacke. Jag tvingades öppna en egen firma, men vem ville anlita mig då? Jag fick gå ner på knä och ta av mig mössan. Det som stod i tidningarna trodde folk på, säger Nilsson.
– Det är det största jag har gjort, med facit i hand. Men jag har aldrig fått ett erkännande för det.
Hur mycket har du tänkt på det här genom åren?
– Om du visste hur mycket. Jag lämnade idrotten, fick en kroppslig ohälsa. Jag ändrade mitt liv och började hjälpa utslagna människor. Jag var ganska tuff innan, men jag fick så mycket på pälsen, det sved och jag mådde dåligt. Jag tänkte om jag hjälper andra så mår jag bättre, så jag hjälpte alkoholister och narkomaner så bra jag kunde.
– Jag var med och tände den gnistan som förändrade allting. Det började bli en eld som spred sig snabbt - sen kom tennisen, utförsåkningen och sen brakade det loss. Björn Borg och Ingemar Stenmark hade aldrig tjänat sina pengar om det här inte hade startats av mig. Då satt jag här hemma, fick ingen kredd - jag hade bara fått skit. Det var orättvist. De kunde ha sagt ”du hade rätt, tack så mycket”.
De som du kämpade emot då har aldrig hört av sig?
– Nej.
Vad hade du velat att folk hade gjort för dig?
– Jag tycker man ska erkänna. Säga så här ”du hade rätt”. Man kanske har haft en annan åsikt, men då ska man kunna erkänna om man hade fel. Men det gäller andra ämnen i vårt samhället också, folk säger ingenting om de hade fel. Det är sånt som skapar konflikter i vårt samhälle. Ger varann beröm i stället, ”du hade rätt, men du var för tidigt ute”.
”Blev som jag sa fast värre”
– Min fru brukar säga att det finns en bitterhet hos mig, ”du är bitter för det Jonny”. Det är klart jag är! När någon påstår något och man möter så kompakt motstånd, skäll och elände. Du får lämna ditt företag och nästan fly. Min vision var att skidåkare skulle tjäna 250 000 kronor. Titta på vad Johaug och Kalla tjänar i dag. Det är som jag har sagt till Stenmark, hade inte det hänt då utan 15 år senare hade han inte tjänat sina miljoner. Det blev som jag hade sagt, fast mycket värre.
Du gillar inte alla miljoner kronor som idrottsutövare tjänar i dag?
– Jag vet inte hur glad jag är i det. Jag hade önskan att den pendeln inte hade slagit över. Det är inte klokt att Zlatan har tjänat över en miljard kronor, då är det galet åt andra hållet. Då var det att en skidåkare vann en medalj och med lite tur blev han inbjuden till slottet och fick en klapp på axeln. Sedan fick han försörja sig med en motorsåg. Då tyckte jag att han skulle fått 200 000–250 000 kronor så han kunde skaffa sig ett ingenjörsjobb.