– Jag vill ha hjälp av Syster Diesel
INNSBRUCK. Den skräckinjagande Syster Diesel fick nåt galet i blicken.
Precis när Carlos Marchena, Cesc Fabregas och Marcos Senna skulle börja tala från det spanska presspodiet hördes störande röster genom väggen, glada fans kollade Italien–Rumänien på tv i rummet intill.
Syster Diesel skred till handling.
Hon reste sig med en hastig knyck på nacken och ett par ögon som sköt blixtar, nu var hon verkligen förbannad på riktigt och inte bara halvförbannad som alltid annars, och stegade i väg som en OS-gångare på upploppet med armarna svängande framför sig och framskjuten haka.
Till saken hör att vanliga, blida österrikiska funktionärsflickor hade försökt få tyst på sällskapet bredvid strax innan, utan framgång.
Men nu kom Syster Diesel ångande.
Jävlar så tyst det blev.
Jag skulle velat haft den scenen på video när denna svartklädda, spanska mardröm till kvinna klev in till de gastande fansen och fick alla att bli knäpptysta på en halv sekund.
Presschef i Spanien
Hur gjorde hon? Vad sa hon?
Ni som sett Mel Brooks-filmen ”Det våras för galningarna” minns Charlotte Diesel, den grymma mentalsköterskan. Undrar ni var hon tog vägen sen vet ni nu att hon blev presschef för Spaniens fotbollslandslag.
Jag önskar i alla fall att jag hade henne vid min sida. Inte på nätterna, for God´s sake, men gärna när jag går genom gränderna i Innsbruck på jakt efter starkt kaffe och en färsk Aftonbladet på eftermiddagarna.
Diesel har en blick som skulle få en spansk tjur att tvärstanna mitt i en attack, be om ursäkt och gå hem med slokande horn. Vid närmare eftertanke skulle hon kunna stirra ner Stig Salming på knä.
Hon skulle kunna få tyst på de värsta gaphalsarna i den här stan, på de (svenskar, mest) som är packade redan vid lunch och som förvandlat det vackra Innsbruck till en drängstuga av värsta sorten.
Det är bara too much, jag vill säga det till er därhemma som sitter och säger ”åh, vi borde åkt ner vi också, dom verkar ha så kul”.
Så kul är det inte. Det är som i Visby centrum en lördagkväll mitt i sommaren. Bara tio gånger värre. Fulla idioter som vrålar ”öööhhhaaahaäääää-aaa” (vad betyder det, vad vill dom säga?) alternativt sjunger E Viva Espana fast de är svenskar i gula, nersölade tröjor. Hela Innsbruck har på ett par dar blivit som en Finlandsfärja.
Bratsen spelade ABBA
Jag dramatiserar givetvis. Inte så mycket, men ändå. Det finns många fans här – svenska, ryska, österrikiska, tyska, holländska, italienska och spanska (de har verkligen börjat utmana svenskarna om utrymmet nu) som sköter sig och njuter av miljön och fotbollen och inte bara är här för att supa skallen i bitar.
Men de är av många olika sorter.
Det satt två riktiga Stureplans-brats i en BMW-cabriolet mitt i de smala gränderna häromdan, de hade svenska flaggor på bilen och rätt färg på pikétröjorna och gled så svalt omkring i sakta mak över kullerstenarna medan bilstereon spelade ABBA på hög volym.
Grattis, grabbar. Så kul att kunna meddela polarna att ”ja, vi var ju nere på Eeem, vettu”.
Fotbollsfans?
Tror inte det.
Hela det här partyt håller på att bli nåt annat, en happening bortom idrotten.
Hade jag haft Syster Diesel med mig hade jag alltså kunnat be henne ta hand om några av dom där. Dom som känns fel på nåt sätt.
Fredagen den 13:e förlöpte ändå rätt bra. Jag har alltid ansett det vara min turdag sen jag hittade en tiokronorssedel på en gata i Gävle när jag var barn, just detta datum. Tio spänn då var inte att förakta.
Vägrade att väga bananen
Jag gav det en tanke när jag stod i en liten trång butik i gamla stan och skulle köpa en Red Bull och en banan till frukost. Det var fight på liv och död mellan pensionärerna i kön. Det var armbågar och sensationellt fräcka smitningar och djungelns lag, värre än en mixad zon efter en brasiliansk fotbollsmatch, och precis när mina nerver var på väg att packa ihop och lämna in sin avskedsansökan lyckades jag med våld hålla tillbaka två smitande kärringar och komma fram till kassan. Bakom mig var det tjugo meter kö.
– Du måste väga bananen på vågen därborta, sa kassörskan och pekade på andra sidan lokalen.
– Men det är ju bara en banan!
– Ska vägas, tyvärr.
– Okej, du får fem euro (drygt fyrtio kronor) för bananen. Var så god. Bara jag slipper gå och väga den.
– Sorry, måste vägas.
Så det slutade givetvis med att jag dängde bananen och Red Bullen i disken och meddelade hela butiken att de var idioter och stegade ytterst ovärdigt ut därifrån.
Var fanns Syster Diesel när hon verkligen behövdes?
Hon skulle aldrig ha tillåtit nånting sånt. Hon skulle ha spärrat in mig på livstid.