Totalt själlös
Wegerup: "Dagens fotboll handlar mer om pengar än kärlek"
LONDON. Storslagen, svulstig och stilig. Samt totalt själlös.
Emirates Stadium är den moderna fotbollen i ett nötskal.
Framtiden är här och i skrivande stund skulle jag innerligt gärna velat ha en tidsmaskin. Jag sitter strandad på Heathrow i nya ultramoderna Terminal 5 där inget saknas för lyxshopping och ätande. Synd bara att den person som skulle fått vårt plan att gå i tid saknas. Ännu en gång genomlider jag hur ett flygbolag stjäl några timmar av mitt liv.
Storebror-samhället är här
Runt mig blänker glas och krom och vid säkerhetskontrollen står poliser med maskingevär fullt synliga. Kameror finns uppsatta för att filma passagerarnas ögon och man vill ta fingeravtryck, allt för ”din egen säkerhets skull”. Orwells Storebror-samhälle är redan här och det är vi medborgare själva som inför det, i all vår rädsla.
Precis samma känsla som den nya terminalen ger mig fick jag på Emirates Stadium i förrgår.
Arsenals nya arena är fantastisk, absolut. Allt är nytt, fräscht, modernt och genomtänkt. Vi åt före matchen i VIP-avdelningen och där var lammkött, bakelser, champagne och servila, vitklädda kypare. Allt för de som kan betala för sig.
Pressområdet erbjöd optimala jobbmöjligheter.
”Man känner verkligen hur långt efter svensk fotboll är”, sa reporter Wagner när vi satt på pressläktaren och nog är det så. Nu får vi vår Swedbank Arena och jag hoppas att de ansvariga tar efter de goda bitarna med arenor som Emirates och Bernabeu.
Däremot hoppas jag att man gör allt för att inte göra de misstag de stora fotbollsklubbarna gör när de bygger bort all atmosfär och stämning. Det är ingen nyhet att dagens fotboll handlar mer om pengar än om kärlek, men när man besöker en arena som Emirates blir det likväl en brutal påminnelse.
Jag är ingen dum nostalgiker och bakåtsträvare som säger att allt var bättre förr. Förändring är alltid jobbigt, men ofta nödvändigt. Det går inte att klamra sig fast vid det gamla in absurdum.
Framtiden smakar plast
Ändå var vi nog fler än en som i förrgår kväll tänkte ”det här är inte den fotboll jag en gång föll för”.
Alla måste sitta ner hela matchen, ingen fick vara för livlig utan att riskera att bli utslängd av de säkerhetsvakter som utstrålade rakt igenom iskallt människoförakt.
Det måste gå att bygga moderna, säkra arenor och samtidigt låta publiken leva och uppleva, bevara fotbollens själ, sträva efter något mer än välfyllda klubbkassor.
Mitt i allt kände jag en vemodig längtan tillbaka till gamla Highbury. Sliten och skiten, omgiven av ännu slitnare hus, sunkiga pubar och flottosande fish-and-chips-stånd.
Så fort man steg upp ur tunnelbanan hörde man sången och kunde bara följa med strömmen av folk mot arenan, alla ”Common people”. Ett uttryck som ofta används nedsättande, men jag väljer att tolka det bokstavligt. Vanligt folk, på väg för att se på fotboll.
Jag såg min sista match på Highbury i maj 2005, men det känns mycket längre sen. Framtiden är här och den smakar plast.