Kärleken övervinner alla fördomar
Det har orakade Pia Sundhage bevisat
PEKING. Guldet var bärgat.
Spelarna sprang runt, runt.
Mitt i kaoset stod en grånad kvinna i träningsjacka.
Läktarna sjöng hennes namn och jag, jag grät som ett barn.
Sverige fick ett guld till sist.
Ingen kunde vara mer värd det än Pia Sundhage.
Ett fruset ögonblick. Ett historiskt ögonblick. Se på Nils Jakobssons bild här intill och ni ska se en kvinna som betytt något, som gjort en skillnad med sitt liv. Pia Sundhage. Skinande lycklig ända utifrån och in bars hon fram av sina spelare medan de ropade:
”Vart ska vi bära henne? Vi bär henne till duschen och rakar hennes ben!”.
För Pia Sundhage rakar inte benen. Pia Sundhage är inte som alla andra. Pia Sundhage har levt för fotbollen i hela sitt liv, med hela sin själ. För detta har hon fått lida, för detta har hon fått kämpa. Därför att hon varit annorlunda, vågat bryta mot de normer och strida mot de fördomar som varje dag begränsar och fördummar vår värld.
En värld där kvinnor fortfarande hellre ska se ut som och bete sig som de ljuva OS-medaljflickorna. Slätrakade och slätstrukna.
USA:s segrande förbundskapten har aldrig varit varken eller.
Ända sen hon som sexåring började spela fotboll med Marbäck IF:s pojklag har hon fått strida för att få vara den hon är, för att få spela det spel hon älskar mest av allt.
I går kväll fick Pia Sundhage äntligen alla de hyllningar hon förtjänar. Jag frågade henne om hon kunnat föreställa sig det här och hon svarade:
”När jag var liten flicka kunde jag aldrig någonsin drömma om att jag skulle bli professionell spelare eller professionell tränare. Jag trodde länge att jag var den enda flickan i hela världen som spelade fotboll”.
”Fotbollen mitt livs största kärlek”
För att få spela med killarna tvingades hon kalla hon sig Pelle. Senare, som 16-åring, fick hon veta av en läkare att han inte ville hjälpa henne med de krånglande knäna: ”Vet du, det är onödigt med en operation. Det är bättre att du slutar spela fotboll. Det är ändå ingen sport för flickor”.
Samma motstånd har Pia Sundhage gång, på gång, på gång mött genom åren. När jag intervjuade henne för min bok om damfotboll bekände hon:
”Ibland har jag varit riktigt ledsen. Men jag har aldrig tänkt på att ge upp. Fotbollen är ju mitt livs största kärlek”.
I natt var hon bara glad, så rakt igenom självlysande lycklig, när hon firade med sina spelare och det amerikanska förbundet. De som ger Sundhage all den respekt hon förtjänar.
Förbundet gav henne också, mitt i firandet och sången, på stående fot erbjudande om nytt kontrakt på fyra år.
Grattis, USA. God morgon, Svenska Fotbollförbundet. Jag hoppas att ni år 2012 är mer på tå. Annars kan vi fortsätta att se på när USA och Brasilien spelar final.
En final där spelet var väsenskilt från det Sverige presterade under OS. Brasilianskornas teknik och känsla mot amerikanskornas hjärta och hjärna. Och såg ni Pia Sundhage på bänken, såg ni hennes ögon, hennes energi, hur hon drev på spelarna? Såg ni?
Brasilien kändes länge närmare segern, men var för ineffektivt och så fick Marta än en gång gråta tårar av silver.
Efteråt stod kollegan Jenny Modin och jag och såg Sundhage hyllas. Vi höll fram armarna mot varandra och vi hade båda gåshud. Jag tänkte på när Pia berättade för mig om hur hon i skolan inte ville hoppa rep med de andra tjejerna på rasten utan stod ensam med en tennisboll och kickade. Nu såg jag henne bäras i guldstol och jag skäms inte att erkänna att jag grät.
En pionjär i damfotboll
För jag vet hur det känns att vara en liten flicka som inte får vara med killarna och spela, hur det känns att få höra att ”riktiga kvinnor” inte spelar fotboll, att tjejer inte kan. Fördomar som jag fortfarande möter ibland, i mitt jobb. I går bevisade Pia Sundhage att alla som säger så har fel. Kvinnor kan spela fotboll, kvinnor kan ha orakade ben, kvinnor kan göra allt vad de vill.
Och en enda kvinna har, med sin kamp som damfotbollspionjär, bidragit till att en OS-arena i Kina, 40 år efter att hon själv började spela och tvingades heta Pelle, var fylld med 51 612 åskådare som såg en final i damfotboll.
Detta är den största segern, vunnen genom Pia Sundhages obotliga kärlek till fotbollen. Den kärlek som inte ens de mest inskränkta bakåtsträvare kunnat besegra.
Jag brukar vara en cynisk jäkel men i går tillät jag mig för en stund att tro att kanske är det sant, det där med ”Amor vincit omnia”.
Kärleken övervinner allt.