Wegerup: Inte störst, inte bäst

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

…men för oss som älskar den – ändå så vacker

Det vackraste som finns är att älska och att älskas.

Därför är allsvenskan så vacker.

För kärleks skull.

En hemkomst. En allsvensk premiär är för mig en hemkomst. Under vintern är jag som så många av oss en flyttfågel som njuter av världsfotboll i varmare länder, i större ligor. Så kommer våren och jag vänder hemåt, fylld av bilder från den stora världen och de stora spelarna.

Ändå tänker jag, varje gång jag kommer på en inflygning hemåt och ser björkarna som börjat skifta i vårens violett, att ”jag älskar det här lilla landet”.

Samma sak är det med allsvenskan.

Jag älskar den här lilla ligan.

Inte störst, inte bäst, men för oss som älskar den ändå så vacker.

Vet att jag har kommit hem

I dag sitter jag på Råsunda och ser AIK-Kalmar i premiären och vet att jag kommit hem. Jag kommer att frysa, planen att slaska, spelarna att missa en hel del – precis som det ska vara i en allsvensk premiäromgång, innan planerna blivit gröna och lagen hittat sitt spel.

Ännu skönare blir årets allsvenska av att den inte bara bär igenkännandets glädje utan nyhetens behag. Med 16 lag får vi två lag till och ännu fler spelare och profiler att följa samt – framför allt – fler matcher att njuta av. Det är härligt – och det är nödvändigt för allsvenskans utveckling.

Det blir också ett speciellt år på grund av (eller tack vare, hur man nu ser på det) det EM som väntar bakom knuten och som innebär ett spelschema lika välfyllt som jag hoppas att de allsvenska läktarna blir. Aprils och majs dagar kommer att porla i väg i samma fart som en glad vårbäck med en oändlig räcka allsvenska matcher att förgylla vardagen med.

Ingen självklar gigant i toppen

Vissa fruktar sämre spelkvalitet med fler lag och fler matcher. Jag tror inte på det. Men skulle så vara så må så vara. Om inte annat så kommer utökat matchande att på sikt att vara bra för svensk fotboll där alltför få, inte för många, tävlingsmatcher är ett av problemen.

En risk med fler lag är förstås en större och tidigare uppdelning i en topp och en botten. Förra årets allsvenska var närmast löjligt jämn och om det var bra eller dåligt har det tjatats nog. Även i år ser jag ingen självklar gigant som kommer att trona ensam i toppen.

En stor vacker premiär

Efter velande ända in till deadline (och i strid med svågerns stalltips) satte jag Malmö FF på förstaplatsen i min tipstabell. Jag tror att det finns mycket outnyttjad kraft i MFF och jag tror att Roland Nilsson är mannen som har sesam-orden för att dyrka upp laget och få ut den.

Regerande mästarna IFK är självfallet också en guldkandidat liksom Elfsborg. Djurgården har en vinnarmentalitet som tar laget långt även när spelet kommer till korta och kan Helsingborg spela lika bra på hösten som på våren kan guldet komma till en annan skånsk pärla.

Kalmar och AIK då? Lugn, de är så intressanta i mina ögon att jag valde den matchen framför anrika Norrköpings återkomst på hemmaplan mot Djurgården. I dag ser jag de stöddiga stockholmarna mot de luriga lantisarna. (Jag är själv lantis i Stockholms-exil så jag är neutral i striden storstad–landsbygd). Jag ser Norling mot Nanne, två tränare med helt olika stil, men båda stora begåvningar. Jag ser AIK som kanske sålde guldet när Figueiredo försvann. Jag ser Kalmar som gav alla de som dömt ut lagets spelstil rejält med smisk när man kom tvåa.

Jag ser helt enkelt framför mig en stor, vacker premiär.

På måndag åker jag sen till Ljungskile och nyskottade stadion Starke Arvid för att se lilla Ljungskiles efterlängtade återkomst och för att kika på det Hammarby anno 2008 som jag är så nyfiken på.

Det kommer att bli en kall kvällsmatch och jag kommer att känna ända ner i mina förfrusna tår och långt in i hjärtat att jag kommit hem.