De är ett världsklasslag
INNSBRUCK. Efter David Villas första mål:
Hejaklacken till höger om mig på pressläktaren flyger upp ur stolarna och vrålar rakt ut med armarna i vädret, sen klappas det händer och slås för knän och skrattas så att framtänder gnistrar i strålkastarna.
Heja, Spanien.
Heja, spanska sportjournalister.
Man får anta att det är just detta som så vackert kallas passion. Att utsända människor som ska föreställa neutralt betraktande reportrar inte kan hålla sig utan måste ställa sig upp och vråla rakt ut som idioter när favoritlaget gör mål.
Jag avskyr att se sånt.
Jag jublade för mig själv och skrek ett ”JAAA!” ensam på mitt hotellrum i Innsbruck när Zlatan sköt 1–0 till Sverige i går kväll, men jag skulle banne mig aldrig göra nåt liknande på en pressläktare. I tjänsten, så att säga. Vore brist på respekt – inte bara för motståndarlägret – utan för yrket som sådant.
Galet spanskt pressdrev
Men nu är det alltså som det är.
Sverige har Spanien nästa gång och inte nog med att Lagerbäcks lag får möta ett världsklasslag i tokform ... ALLA svenskar kommer att få ett smärre elände.
Vi journalister kommer att få brottas med ett fullständigt galet spanskt pressdrev i diverse mixade zoner.
Den blågula armén av fans kommer att stöta på hårt motstånd i form av horder av trumpetande spanjorer i röda tröjor, och jag säger bara:
Om den där jäveln som står och blåser i nåt slags horn utanför mitt hotellfönster nu, strax före 01.00, och skriker ”Daaaavid Villa” med jämna mellanrum ... om han är i samma form till Sverigematchen måste han stoppas. Det känns lika viktigt som att markera Torres , Villa eller Xavi.
Hur som haver:
Spanien krossade Ryssland med 4–1 och var nästan otäckt effektivt. Som utsänd i fiendeland blev jag livrädd. Det var ju inte bara det att spanjorerna spelade den tekniska typ av fotboll som fortfarande inte finns beskriven i några pärmar från Bosön ... det Ryssland som blev utklassat var faktiskt inte dåligt heller.
Taktiskt självmord av Hiddink
Den i mina ögon så överskattade managern Guus Hiddink begick ett taktiskt självmord genom att försöka besegra Spanien med Spaniens egna vapen – korta passningar, bollen efter marken, kvicka instick – och det var givetvis dömt att misslyckas. Men ryssarna var jädrar i mig inte dåliga. De straffades för hårt målmässigt. Jag kan mycket väl se det laget köra över Sverige i sista omgången – om den matchen fortfarande betyder nåt.
Ryssarna sluter upp storartat bakom sitt lag i detta EM, det var grymt drag på deras läktare i Stadion Tivoli, men gårdagen blev en dag av ytterligheter.
Jag promenerade med ett gäng ryska fans de tjugo minuter det tar från Innsbrucks centrum till arenan, det var glad och gamman och stor optimism och ännu större ölflaskor och en tryckande värme som nästan slog oss till marken.
De höga alperna runt om, vitt på topparna, luften, glädjen, vänligheten, den stekande solen ... allt var perfekt.
Ett par timmar senare:
Samma ryssar vandrade slokörade, besvikna, förbannade, tysta och dyngsura i spöregn samma väg tillbaka. 4–1 i arslet. Efter ett åskväder som fått den underbart vackra staden Innsbruck att vackla till, att skruva på sig, att börja koka därnere i grytan, att oroligt blicka upp mot de plötsligt så svarta bergen och fråga vad fan som pågår.
Spanjorernas steg var lättare genom regnet. Många av dem styrde kosan mot fansens festplats i Innsbrucks centrum, bara ett par hundra meter från mitt hotell. De hade party i blicken.
Jag hörde musik och jubel från en scen och gick förbi där i natt, bara för att upptäcka att den bejublade artisten i fråga var en man med dragspel på magen.
Det kunde ha varit Tord Grip. Om han inte hade legat på ett hotell i Mexiko med svår diarré.
Usel organisation
Jag träffade delar av det engelska pressdrevet i går: Eleganten, Babyface, Martin Samuel från Times, Tim Rich från Daily Telegraph och John Gross från The Mirror, och alla höll väldigt låg profil.
– Men om det är sant att Tord Grip blev svårt magsjuk så var det inte Montezumas hämnd, det var Jermain Defoes hämnd, skrockade Eleganten.
Två saker till, bara:
1) Organisationen i Innsbruck är så usel att jag inte ens orkar gå in på alla detaljer. Är ni på väg hit bör ni vara vid arenan i god tid. Inga skyltar. Ingen som vet nånting om nånting. Ingen som vet var du ska gå med din biljett. Ingen som har lust att vara smidig.
2) Om Sverige startar med två mitt-mittfältare från allsvenskan, Daniel Andersson och Anders Svensson, får man väl säga att Spanien har aningen hårdare konkurrens om dom positionerna.
Inhoppare i går: Fábregas och Alonso, två av världens bästa mittgubbar.
Brrr, ibland känns det ruggigt här uppe i alperna.