Wegerup: Sverige har ingen frälsare – nu måste laget lyfta

Jennifer Wegerup

helskärm

RIO DE JANEIRO. Med Rio de Janeiro för sina fötter och hela himlen runt hörnet.

Svenskorna intog Kristusklippan för att finna bästa laddningen inför stormötet med Brasilien.

Men Sverige har ingen frälsare, ingen stor ledare.

I kväll på Olympiastadion krävs att hela laget lyfter.

Högt över havet, på Corcovados grönskande berg tronar han, Kristus Frälsaren, statyn som dag och natt vakar över Rio de Janeiro.

Det svenska landslaget kunde knappast ha valt en bättre plats för att ladda om ­efter Sydafrika-mötet. Eller för att fotograferas av pressuppbådet för den delen.

”Det känns stort att vara här”, var standard­kommentaren från spelare och ledare.

I kväll blir det ännu större i mötet med Brasilien på Olympiastadion i Rio de Janeiro, i en match som lär gälla gruppsegern.

”Vi ska njuta”, lovar Pia Sundhage.

Bra det. Ännu bättre är att hon utlovar ett annat spel, ett svenskt lag som ska hålla sig till spelplanen. Visst lär det passa Sverige bättre att inte behöva föra spelet. Men att brasilianskorna skulle känna press på sig, det undrar jag. De har betydligt mer ­samba än ängslan i sig och kommer att älska att gå in framför sin passionerade publik och äga Olympiastadion.

Måste leva upp

Brasilien kommer att pressa hårt och då krävs att Sverige klarar att stå emot, att behålla lugnet.

Det är i de lägena, liksom när spelet gick i stå mot Syd­afrika, som jag saknar en eller flera starka ledar­typer i det svenska ­laget. Någon eller ­några som kliver fram, ropar, driver på.

En frälsare som inte kan bära laget ensam men väl bre ut sin be­skyddande armar över det, lyfta det, leda det. Jag efterlyste samma sak redan i VM i fjol.

Varken Schelin, Fischer, Lindahl eller ­Seger tar den rollen fullt ut, trots all sin ­rutin. Mot Brasilien vill jag se och höra mer av dem, se ett ännu tydligare ansvarstagande av de spelare som ska vara grundpelare i det svenska bygget.

Pia Sundhage håller fast vid sina tro­tjänare och då måste de leva upp till det förtroendet.

Jag frågade vår förbundskapten om ­bristen på en tydlig ledare, en som kan förändra en matchbild, ­ingjuta mod när allt tycks förlorat, ­driva på, lugna ner, gå före.

Pia Sundhages svar på min fråga-påstående var världsklass i slingrande. Pia Sundhage medgav att ja, jo, ­kanske, saknar man en stark ledare men å andra sidan har man många som till­sammans ska ”hålla i taktpinnen”.

Gott så, svenska lag har med få undantag alltid byggt på kollektivet. Men jag ­vid­håller att när hela laget fastnar i fel matchbild, som mot Sydafrika, då måste någon kliva fram och försöka ändra ­styrriktning, få vind i de slaka seglen.

Chansen kommer en gång

Nå, trots det bleka spelet i premiären vann Sverige och det var ett styrkeprov i sig. Nu är det dags att visa att den ­styrka laget utlovat under en lång väntans vår verkligen finns där.

Utsikten från Kristusstatyn är ­bedövande: Sockertoppen, Copacabana, Ipanema… Vita stränder, blå hav, gröna berg och så alla mäktiga OS-arenor. Vackert, lockande, allt för det svenska laget att ­erövra och omfamna.

Mot Brasilien i OS i Rio. Den sortens match och chans man bara får en gång i livet.

Så gå nu ut och ta den.