Höjden av lycka

Lasse Anrell: Bragd... ett utslitet ord, men Kajsa har besegrat sig själv, världseliten och hela läkarvetenskapen

HELSINGFORS

Vi talar om bragder och bragder. Och så talar vi om Kajsa.

Vi talar om det svenska friidrottsundret. Och så talar vi om Helsingfors i augusti 2005.

En värld står frågande.

Och allra mest frågande står Kajsa och Emma.

Vägen från Båstad till Helsingfors har inte varit enkel för Kajsa.

Vägen från det där skriket ”Den är av, den är av” till de där ögonen fyllda av tårar i går, som fick en hel Olympiastadion och en hel svensk tv-tittande nation att gripas så djupt, det har varit en väg av smärta, sorg och ännu mera smärta och så en liten smula hopp.

Jag har varit med i den här cirkusen sen 1995 när Kajsa gjorde sin debut. Mästarna har kommit och gått, Kajsa har bestått men hon har aldrig vunnit de där stora gulden. Det har de andra gjort. Kajsa har varit stabil och ett överlägset guld i München i EM var det hon fått vinna.

18 månader – det tog elva

Alla andra i hennes generation har vunnit guld. VM och OS.

Men inte Kajsa.

Alla i den nya generationen har vunnit guld. VM och OS.

Men inte Kajsa.

Så kom skadan och det där hjärtskärande skriket i Båstad och vi var väl en del som trodde att det var över för Kajsa.

Vi var väl också en del som trodde att skadan kanske kunde vara bra för Kajsa. Kanske behövde hon en tids vila, kanske behövde hon en tids perspektiv, kanske behövde hon tid att starta om och eftersom alla läkare sa att läkta vävnader blir starkare än innan så, visst fanns hoppet.

18 månader skulle läkningen ta.

Den tog elva. Sen tävlade Kajsa igen.

388 dagar efter skadan stod hon på Olympiastadion. Vägen från rullstolen bort från Båstad till guldstolen i Helsingfors var avklarad. Det var en bragd. En bragd av målmedvetenhet, intelligens, energi, coachning och förmågan att åtminstone försöka ge läkningspocessen den tid den behövde.

Guldet i går är Kajsas triumf.

Man kan visserligen säga att Cloete inte var här, hon vårdar sina sår i Sydafrika efter sitt missfall, man kan visserligen säga att Slesarenko inte var med i finalen efter en märklig skada inför kvalet. Man kan säga att det här därför var Kajsas chans. Men det förminskar inte storheten.

Men det har sagts så förut. Edmonton, Aten, Sevilla. Men alltid kom nån, oftast den där Cloete, och prickade in toppformen.

Nu fanns ingen sån. Nu fanns ett par 20-åringar, den ena från Göteborg, som prickade in toppform. Men de kunde aldrig hota Kajsa för hennes laddning och skicklighet var överlägsen de andras. Det kunde alla se.

Kajsa sa det själv på presskonferensen:

– Det här guldet betyder allt för mig.

Det kanske låter hårt och lite trist för Måns hemma i Sverige men jag tror han förlåter. För den som sliter ner och riskerar sin kropp i sitt arbete betyder framgången så mycket mer.

Obefogad rädsla

Kajsa berättade att när hon var på Åland inför VM kände hon att hon hade sånt tryck i benen att hon blev rädd. Kanske rädd för nya svåra skador, för mycket tryck kan slita av nya hälsenor, få nya muskler att brista. Eller kanske för att formen var för tidigt inprickad.

Men rädslan var obefogad.

Känslan inne i stadion när Kajsa höjde till 2,10 var elektrisk. Hon gjorde ju faktiskt två riktigt bra hopp. Såg ut som 2,07, men bara att våga utmana ett av de stora världsrekorden från dopningseran är ju som att svära i kyrkan.

Det var stort. Men det allra största var naturligtvis att se tårarna i ögonen där ute på mattan.

Att se hur ögonen fylldes av tårar som rann över och föll ner på kinderna är sånt som händer varje dag på idrottsplaner. Men det här var en annan historia; det här var en kvinna som hade drömt så länge och kanske till och med slutat drömma om att få vara med om den riktigt stora triumfen. Tjejen som vann nästan allt men aldrig nåt riktigt stort.

Även såna drömmar uppfylls eller släcks varje dag. Men sällan inför några hundra miljoner tv-tittare.

Det var det tårarna gällde.

Kajsas hoppning var självklar. Hon var bäst från första hoppet och det var ingen tvekan om att hon var den som hade bäst teknik och bäst form och mest energi. Ögonen efter 1,96 var det grymmaste jag sett på Kajsa. Det var då hon fortfarande hoppade så nära det perfekta hoppet det kanske går. Tio centimeter över. Kajsa visste att hon var bäst och visste redan då att hon skulle vinna. Adrenalinet i ögonen just då var på Christian Olsson-nivå.

Tårar i ögonen

Kajsa guld är en bragd.

Detta utslitna ord som snart inte går att använda längre inom svensk idrott eftersom vi ser bragder snart sagt varenda dag på friidrottsbanan. Men det här var verkligen en bragd eftersom Kajsa inte bara besegrade hela världseliten, sig själv, sin kropp – utan också hela läkarvetenskapen.

Det var sånt som vi alla kunde få tårar i ögonen av den här magiska kvällen i Helsingfors.

Emma Green är bättre än Kajsa. När Kajsa var 20 hoppade hon 1,93. När hon var 21 – 1,95. 1,96 hoppade hon först när hon var 23 år.

Emma har ett försprång.

Och Kajsa tog sitt första VM-brons när hon var 25 år.

Emma är 20. Hon är nästa kapitel i det svenska friidrottsundret. Hon har fysiken, längden och utstrålningen att bli hur stor som helst. Men det är en annan dag. I går var hon stor, men jämfört med Kajsas magiska hoppning och kvällen när hon äntligen fick det där efterlängtade guldet, var hon mindre.

Det var som om Emma själv förstod det. Hon ville inte vara med på ärevarvet. Lite diskret gick hon iväg med sin ryggsäck. Som om hon inte ville störa Kajsa i hennes stora stund. Det var lite stort bara det. Mycket värdigt.

Trots att hennes genombrott kanske var en större och viktigare nyhet för svensk friidrott.

Lasse Anrells fem största friidrottsstunder som sportkrönikör

Läs mer:

Lasse Anrell