Niva: Samma resultat – helt annan känsla...
Ni kan ge mig checklistan inför Djurgården nästa hemmaderby redan nu.
Jag sätter bock i underhållningsrutan, jag kryssar febrilt i målchansmarginalen, jag fyller volymytan så full jag bara kan.
Och så lämnar jag tomt i kolumnen för hemmaseger.
Samma procedur som senast då?! Samma tröga start, samma sorts fåniga försvarsbjudningar – och sedan samma vildsinta slutforcering.
Det finns några tydliga kännetecken för de här stormigt skummande sjöslagsmatcherna som Djurgården gjort till vana då de spelar hemmaderbyn.
Dels är de oftast väldigt roliga att titta på, dels är de förpackade i ett helt öronbedövande ljudpaket – och dels slutar de aldrig med blårandig seger.
Från Djurgårdens synvinkel blev ju det här en karbonkopia på AIK-matchen från i våras, hela vägen ner i slutresultatet.
Grundläggande kapitel
Första halvlek var bortalagets. En utebliven frispark och en rensningsrikoschett och en häpnadsväckande känslig vrickning från Fredrik Torsteinbø – sedan var det bara för Nanne Bergstrand att sätta instruktionsfingret på manualens allra mest grundläggande kapitel.
Hammarby sjönk ner, vann boll, kontrade vasst och trivdes alldeles förträffligt med både matchbild och motstånd. Johan Persson och Philip Haglund hade knappt bollen, men dominerade mittfältet ändå.
Under den evighetslånga pausvilan tvingades Djurgården återigen kraftsamla, men trots att laget skenade ut i den andra halvleken och trots att hela läktarna svallade av färre-men-värre-mentalitet räckte det inte hela vägen fram den här gången heller.
Misstagen blev för många, för kostsamma. Det ger alldeles för liten effekt att slita hund i 89 minuter om man sedan tappar koncentrationen i den 90:e. Det har mindre betydelse hur du sköter uppbyggnadsspelet ifall du slarvar med försvarsgrunderna, och det räcker faktiskt inte att göra tre praktparader ifall du sedan släpper in en svävande fladderboll.
Djurgården hade segern inom räckhåll, men de fick aldrig tag på den. Den blev liggande kvar där precis på andra sidan stolpen, alldeles utom räckhåll för de spretiga målvaktshandskarna.
Bajen gjorde det förväntade
Hammarby gjorde det man kunde förvänta sig av dem. De spelade rakt, tydligt, nannigt. De hängde i tappert när matchen var på väg att slitas ifrån dem, och fick högstavinst på distanslotteriet när Erik Israelsson kastade iväg sitt slit-och-släng-skott.
Det var den typen av insats som garanterar allsvenska kontrakt.
På andra sidan planen var förutsättningarna annorlunda. I våras spurtade Djurgården till sig ett 2-2-kryss i hemmaderbyt mot AIK, och den gången framstod det som en seger som gav fortsatt skjuts åt säsongen.
Samma resultat den här gången, men helt annan känsla.
Så mycket rätt fram till planens sista sjättedelar, så mycket bra fram till säsongens mest avgörande matcher.
Hade Djurgården haft Haris Radetinac spelklar hade de kanske tagit tre poäng i den här matchen. Och hade de vunnit här hade de fortfarande haft lite känning på den där guldkrukan som finns vid regnbågens slut.
Nu blev det inte det ena, nu blir det knappast heller det andra.
Det är inte alltid helt lätt att förutspå exakt hur ett guldlag ser ut, men det är i alla fall ganska enkelt att precisera hur det inte uppträder.
Det ger inte bort tunga mål i kritiska skeden av viktiga matcher, och det misslyckas inte konsekvent med att omvandla rätt stora spelövertag till derbysegrar.