Oslagbart, Chelsea
LONDON. De två giganterna brakade ihop med en stjärnsmäll på Stamford Bridge, det var sån kvalité över det hela att vi kan se en ny Champions League-final mellan Chelsea och Manchester United i vår.
Så what’s new, pussycat?
Tja, vad sägs om Sex and the City, del 2?
Det är tuffa tider för en drömmare, fråga Tottenham, men om det verkligen ska ske nån slags maktförskjutning i Premier League såg vi starten på den processen i går.
Manchester City blev då officiellt världens rikaste fotbollsklubb.
Shejk Mansours kompis shejk al Mubarak tog hand om ägandet och ordförandeskapet och satte sig under allmänt jubel på hedersläktaren på City of Manchester Stadium.
Varenda tolvåring i publiken hade snott diskhandduken av morsan och surrat fast på huvudet för att se ut som en arab. Men al Mubarak kom i en kostym som skulle fått Svennis att se ut som en luffare, ljusblå slips och en plånbok stor som en dubbelsäng i innerfickan.
Samtidigt som Chelsea och Man United jagade livet ur varandra i andra halvlek i London fick han se Abu Dhabi-gruppens lilla investering shejka loss som aldrig förr.
6–0 på Portsmouth. Stor uppvisning av Robinho, Jo, Shaun Wright-Phillips och den magnifike Stephen Ireland.
Harry Redknapp såg ut som om han svalt en brödrost med sladd och alltihop. Citys stenansikte Mark Hughes bara garvade. Det var The Perfect Day på Eastlands.
Ett tydligt hot mot de fyra stora
I fjol vid den här tiden sprack Svennis City-bubbla för första gången då det blev torsk med 6–0 mot Chelsea. Det var Sex and the City del 1.
Uppföljaren är ingen kalkon. Vi kan tydligt se ett hot mot United, Chelsea, Arsenal och Liverpool här.
Kanske inte redan den här säsongen, det beror förstås på vad som händer på värvningsfronten i januari, men City menar allvar i en bransch där det i slutändan alltid är pengarna som avgör.
På så sätt var alltså skådespelet i Manchester det viktigaste som hände i går, trots stormatchen på Stamford Bridge.
I fråga om bredd, klass, rutin och tränarerfarenhet ligger dock Chelsea och United en bra bit före City. Det såg vi inte minst förra helgen, då Scolaris gäng åkte till Manchester och vann med 3–1 i ett rätt tufft läge.
Chelsea imponerar verkligen. De flesta tycktes vara ense om att 1–1 var rättvist i går, men jag är mer inne på att Chelsea var värt segern efter en lång, lysande sekvens med stor bollinnehav i andra halvlek.
Det där med bollinnehav är förstås förrädiskt, det kan ha varit Sir Alex plan att få matchbilden så och kontra med en inhoppande Ronaldo. Men Chelsea skapade lite väl mycket (vilken miss av Anelka) för att det nånsin skulle kännas tryggt för de röda.
Det såg länge ut som om Fergies Boys skulle kunna spräcka Chelseas fantastiska hemmasvit i ligan, inte en förlust på fyra år och sju månader, och taktiken att stänga kanterna med slitvargarna Ji-Sung Park och Owen Hargreaves var lyckad.
Men det kändes som om United slutade spela SIN fotboll alldeles för tidigt. Wayne Rooney jagade som en dåre upp och ner för att hjälpa ett mittfält som sjönk allt djupare, vilket gav mindre power framåt. Dimitar Berbatov var ute på söndagspromenad på Djurgården och njöt av solen. Bollen rörde han mindre sällan. Jag ser en hårtork framför mig.
Rättvist att sviten hålls vid liv
Salomon Kalous nick till 1–1 med tio minuter kvar var alltså logisk. Hemma-sviten är nu 85 raka utan stryk.
Jag saknade Carlos Tevez, och hans placering på bänken tyder på att Sir Alex nog hade en poäng i åtanke från början.
Chelsea i sin tur saknade Deco, som skadade sig på uppvärmningen. Det innebar att Jon Obi Mikel blev den ”ledige” på mitten som fick fördela bollarna, och det är inte hans normala uppgift. Med såna som Michael Ballack och Frank Lampard vid sidan är Chelsea ändå väl täckt på mitten, trots Michael Essiens långtidsskada.
United fick sju varningar av en nervös och stirrig Mike Riley, det var ett par för mycket. Chelsea å sin sida ropade på straff när Malouda föll i kamp med Edwin van der Sar.
Vilken annan manager som helst skulle tagit chansen och gnällt om den där straffsituationen efteråt, men Big Phil Scolari var för skön:
– Nej, det var ingen straff. Domaren gjorde rätt som inte blåste, sa han.
Chockerande.
Ett brott mot tränarkårens oskrivna regler. Big Phil Scolari kan få en reprimand av Sir Alex, Arsene Wenger och Rafa Benitez i dag.