Äntligen, Mellberg
Wegerup: Den som såg honom fick en aning om vad han kände
TURIN. Han blev en sen debutant, Mellberg.
Men vilken vacker kväll han valde för debuten på CL-balen.
En kväll för gamla prinsar att glimra och dansa.
De brukar vara unga, storögda och oerfarna, debutanterna. Olof Mellberg är inget av detta. Men kanske hade han också därför, som mogen man, ännu mer vett att uppskatta den kväll han i?går fick uppleva. Den som såg honom efteråt, när han sprang med knutna nävar intill lagkamraterna, för att tacka fansen, fick en aning om vad han kände. Runt honom vajade flaggorna och publiken skreksjöng ”Juve Champions”. För många fans var segern mot Real Madrid som om man vunnit självaste finalen.
Segern var så oerhört viktig i nuet efter förlusterna, måltorkan, skadorna och kritiken. Men ännu mer var det en seger för dåtid och framtid, en seger som gav Juventus smak av stora känslor från förr och samtidigt hopp framåt: nu är man verkligen med i den finaste av lekar igen. Man kan slå Real Madrid, inte bara Zenit och få oavgjort mot Bate.
”Det var en riktig Juventus-kväll”, sa Alessandro Del Piero efteråt och passade också, så likt honom, på att sända sin medkänsla för offren i olyckan med Juve-fans.
I klubbkostym och gymnastikskor kom spelare efter spelare ut och pratade om att visa världen vad man står för, att tysta kritikerna och återfinna självkänslan, stilen. Lo Stile Juventus.
”Vi visade alla att Juve-stilen, den har vi i vårt DNA”, sa Cristian Molinaro som efter matchen aldrig ville sluta prata. Bakom honom dröp Real Madrids stjärnor av en efter en, slokörade och allt annat än pratsugna. Det var de som kom formstarka och segervissa till Turin medan Juventus stod sargat, skakat och skärrat.
Publiken drog efter andan
När Casillas, följd av gamle juventinon Cannavaro, van Nistelrooy, Sneijder, van der Vaart och de andra spanska ädelstenarna vällde in på Turins Olymp för avspark var det inte utan att man hörde hur de fulla läktarna drog lite efter andan. Juves stjärnor kändes såväl färre som mer grånade och fårade. Men, som vi sett förr, det är när det gäller som mest som de bästa blir bäst. Denna match gällde ännu mer för Juve än för Real och det var så att man måste kolla att linserna satt rätt i när Pavel Nedved och Del Piero ville visa hur de fortfarande, 36 samt snart 34 år gamla, klarar att vara med i leken.
Del Pieros ledningsmål var så snyggt att skönheten och precisionen bara överträffades av dess betydelse. Kaptenen gav sitt lag just den inledning på matchen man behövde. Pavel Nedved, han såg ut som när jag såg honom i Lazio i ungdomens dagar; lika outtröttlig, okuvlig och överjävligt bra. Inlägg efter inlägg vällde in från hans vänstersida och i andra halvek kunde Amauri till sist förvalta ett av dem.
Det krävdes ännu en gammal räv, Ruud van Nistelrooy förstås, för att Real Madrid skulle få sitt mål och kunna börja jaga på allvar. Sen anföll man med allt man hade och lite till. Stolpskottet är bara ett bevis på att 2-2 inte varit orättvist. Juve är inte just nu tillräckligt starkt för att slå vakt om en seger på samma sätt som för några år sen. Men hjärtat och viljan fanns där och det räckte.
Bara goda ord för Mellberg
Mellberg, han varvade högt med lågt, så som spelare som varit skadade och dessutom inte är helt säkra i en ny roll gör. Men Ranieri gav bara goda ord efteråt och vi fick ännu en svensk i CL-spel. Jag tror i slutändan att Real Madrid har större potential än dagens Juventus att nå hela vägen i CL. Ändå var det i går kväll vackert att få se en sårad stolthet sträcka på ryggen, att få se brustna vitsvarta hjärtan helas. Framför allt var det vackert att bli påmind, än en gång, om att i spelet fotboll kan fortfarande allt hända, där gäller inga vanliga lagar och regler och allt vi vet och tror och förutspår kan i ett slag kastas över ända.
Och gamla prinsar kan bli kvällens kungar, ännu en gång.