”Hammarby har en del att fundera på”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sex poäng, fem mål och en serieledning.
Tre insläppta mål och oräkneliga misstag.
Hammarby fick mycket att glädjas åt i går kväll.
Och en hel del att fundera på.
Det måste ha varit en ganska så ljuvlig afton för ett grönvitt hjärta i går. Att få slå tillsammans med dryga
12 000 andra Hammarby-hjärtan, alla i en rytm, alla äntligen tillsammans igen på Söderstadion i allsvensk hemmapremiär. Att sen få bulta hårt av spänning i en match som aldrig slutade överraska. Att efteråt få fyllas av vårkvällens skönhet och berusningen i sex allsvenska poäng på två matcher.
För oss som var neutrala betraktare var det förvisso rätt underhållande, men också tämligen svårsammanfattat. Hammarby–Gif Sundsvall spretade åt alla håll och var rolig snarare på grund av alla fel än tack vare bra spel.
Ingen bländande hemmapremiär av Rami
”De spelar bättre än senast”, konstaterade kollega Melander intill mig inledningsvis om Sundsvall, som han sett i platt fall-premiären.
”De spelar ungefär som senast”, konstaterade jag inledningsvis om Hammarby, som jag sett i den plaskvåta premiären.
För även om det var Hammarby som tog ledningen så var det till att börja med Sundsvall som kändes mest skärpt, inte minst tack vare Sigurdsson och Skulason.
I hemmalaget var det först mest Petter Andersson som verkade vaken och som gjorde ännu en bra match och en snajdig soloräd vid 1–0.
”Det känns riktigt bra nu”, sa han efteråt och det förstår jag.
Samtidigt verkade Hammarbys enda spelidé under perioder av första halvlek vara att Petter skulle ha bollen och köra själv, i bästa pojklagsstil.
Det blev bra ibland och dåligt ibland. Som vid 2–1. Stefan Ålander var kvick i tanken och säker på foten när han sköt mål från halva planen.
Men målet kom på Petters misslyckade försök till tunnel. Rami Shaaban kan enligt såväl tränar-Tony som honom själv inte lastas för varken det målet eller Sundsvalls märkliga tredje mål på övertid.
Jag är böjd att instämma, även om vår förre landslagsmålvakt, herr Hedman, tycker annorlunda. Någon bländande hemmapremiär som stärkte Shaabans aktier för att få stå i EM kan man ändå inte kalla det ...
Över huvud taget var det rätt lite bländande med spelet. Även Sundsvalls första mål kom på ett misstag och om Hammarbys slappa insläppta tredje mål sa Tony Gustavsson att det var ”oacceptabelt”.
Tränarkollegan i Sundsvall, Per Joar Hansen, pratade också han om alla misstag, om att spela för naivt och om att det måste räcka med tre mål på bortaplan för att åtminstone få en poäng. Naivt var ordet, men likväl tror jag att man har potential att klara sig kvar.
För Hammarby handlar det också om att lära av misstagen snarare än att jubla allt för mycket över de två inledande segrarna. TG hävdar att man är bättre mot bättre motstånd.
Kanske är det så, men jag tror ändå inte att Bajen mot tyngre lag kan kosta på sig så här många tabbar och att börja spela först i andra halvlek.
Hammarby visade tålamod
Det positiva som Hammarbys spelare kunde ta med sig ner i sina isbad och till nästa match, mot Gais, är att man verkar vara ett lag i harmoni. I går såg jag Hammarby visa tålamod och jag såg fem olika spelare göra mål – något som är bra för självförtroendet.
Kanske speglas stämningen i klubben allra bäst av den allmänna glädjeyran vid Charlie Davies mål. TG sken som ett barn på julafton och pratade om hur mycket fansens stöd betytt för Davies.
Runt oss såg och hörde vi traditionellt rödglödande söderbröder jubla över Davies och skandera ”USA, USA”. En lätt märklig upplevelse.
Men så var det också en märklig match.