”Jag vågar inte ens tänka på den”
Uppdaterad 2018-01-08 | Publicerad 2018-01-07
VAL DI FIEMME. En klättring på 420 meter från 860 höjdmeter till 1280.
Ögonblicket som åkarna har fruktat mest är här – den plågsamma avslutande etappen av Tour de Ski uppför Alpe Cermis.
– Det skulle vara roligare att åka nerför, säger Oskar Svensson.
Tour de Ski är så gott som avgjort. På damsidan ser Heidi Weng att ta hem segern och på herrsidan är Dario Cologna storfavorit.
Men det kommer ändå att bli dramatiskt när Tour de Ski avslutas med den sista etappen i Val di Fiemme där slalombacken Alpe Cermis ska besegras.
– Det blir extremt tungt. Jag tror inte att det kan passa sämre för min del, men jag ska kriga det jag har, säger Oskar Svensson.
Hur känner man för den, skräck?
– Ja, lite. Jag har bara kört en gång innan, men det var bland det jobbigaste man har gjort. Det är som att kämpa emot tyngdlagen. Det skulle vara roligare att åka nerför, men en gång per år får man åka uppför.
”Smärta hela vägen”
Åkarna ska ta sig uppför den 3650 meter långa backen och klättrar 420 meter från 860 höjdmeter till 1280.
– Jag vågar inte ens tänka på den. Jag har åkt uppför den en gång tidigare, så jag borde ta mig upp i år också. Men det är smärta hela vägen.
”Benen vill inte röra sig”
Daniel Richardsson är bäste svensk i totalen på en nionde plats. Hans kroppsliga förutsättningar är inte det bästa när det är dags för den avslutande etappen.
– Vi får se hur det löser sig, men det är fler än jag som är stora och tunga och klumpiga där framme så jag hoppas att man kanske kan hänga på dem.
Hur skulle du beskriva känslan?
– Tjugo minuters stumhet. Det är som att benen inte vill röra sig, men de måste göra det ändå. Men det går fort över. Det låter väldigt extremt, men det är en ganska kort plåga ändå.
Anna Haag, som ligger tia i totalen, har gjort klättringen flera gånger tidigare.
– Det blir bara att bita ihop. Oavsett hur kroppen är blir det jobbigt, det är bara att ställa in sig på det, säger hon och fortsätter:
– Det är ett konstant räknande och hoppas att man ser mållinjen, att den är längre ner än vad den var året innan men det händer ju aldrig.