Snälla Johan, lägg inte av ännu
LAHTIS. Det kan ha varit hans sista individuella mästerskapsstart.
Det får inte ha varit det, inte ens det näst sista.
VM är inte över men det är omöjligt att inte blicka framåt.
Snälla Johan, fortsätt över OS!
Sverige blev utan medalj på 15 km klassisk stil efter en habil dag som aldrig lyfte för blågult.
Det kan vi leva med.
Men tomheten och insikten om att detta kan ha varit Johan Olssons sista individuella lopp är outhärdlig.
Det får inte sluta på det här sättet.
Vem ska ta över efter Johan Olsson? I spåren, vid sidan av desamma.
Det känns så gediget på något sätt att ha Johan Olsson i ett svensk lag. Som lagets numera självskrivna ledare, en kapten som bär sitt landslag i mästerskapssituationer och som på ålderns höst uppskattar just den rollen.
Respekten bygger först och främst på alla hans framgångar.
Om vi talar om Charlotte Kalla som en mästerskapsåkare så är Johan Olsson precis detsamma. Han har sju individuella mästerskapsmedaljer, han har sedan 2010 varit en pallåkare för Sverige.
Vägen till medaljerna har sällan varit enkel. Johan Olsson har brottats med skador, övervunnit inre smärtdemoner för att pressa ikapp kroppen efter lungsäcksinflammation, han har levt som en eremit för att förverkliga sina mål.
Vem älskar inte en kämpe som kliver upp ur askan och skriver historia.
Dagen i Val di Fiemme är ett minne som stannar för livet för oss som var där. Johan Olsson tänjde gränserna, han upphävde tyngdlagen och stod för en omänsklig prestation. Sedan klev han ner från pallen och kramade sin då lilla Molly. Som vilken farsa som helst.
Inför dagens start i Lahtis har backen varit för brant.
Johan Olsson kom på 48:e plats. Han var bekymrad efteråt men kom till Falun en vecka senare med planen klar: han skulle tävla sig i form.
Timmarna efter att han hade berättat om sitt upplägg slog ett elakt virus till.
När Johan Olsson för en gångs skull navigerat förbi dagisbaciller och andra elaka små biologiska enheter under försäsongen så slog sjukdomen till högst olämpligt.
Den svenska stjärnan kom på efterkälken. Fick träna ikapp, åka på höjd senare och hade under sin en och en halv mil inte den extra kraften för att hålla uppe toppfarten.
Johan Olsson, nia och över en minut efter Iivo Niskanen, är inte i världsmästarslag.
Han kommer att köra stafetten för Sverige på fredag, men femmilen är osäker.
Det spelar liksom ingen roll om han kör VM:s mandomsprov, formen lär inte infinna sig. Det är fortsättningen som är intressant.
Det finns en rad faktorer för Johan Olsson att ta hänsyn till. Orkar kroppen, orkar själen?
Min känsla är att Johan Olsson, snart 37, fått en nytändning i och med satsningen i landslaget.
Men räcker det för att motivera sig från alla timmar borta från sina döttrar? Går det ens? För alla vi oss som vet hur det känns när barnen längtar, när frågorna och tvivlet på om det är värt bränner motivation och släcker törst, vore svaret förstås enkelt.
Men det finns drömmar som går att uppfylla. Lukas Bauer, 40 år, var på 19:e plats i dag men tog medalj på VM i Falun för två år sedan.
För Johan Olsson har inget framstått som omöjligt tidigare.
Låt det fortsätta få vara så. I en säsong till.
***
En god stund efter målgång sitter Iivo Niskanen framför oss på ett podie. Han smiskade upp allt motstånd och fick Martin Johnsrud Sundbys mästerskapsförbannelse att leva vidare.
Han säger att han är världens lyckligaste man.
Kort efter blir han också en av skid-VM:s mer ifrågasatta.
Häromdagen var det Sergej Ustiugov som tackade en före detta epo-avstängd vän för hjälpen. Nu var det en lycklig finländare som säger att han önskat bli lika stor som Mika Myllylä.
Den numera avlidne Myllylä, som var en av de sex åkarna som åkte fast för dopning i den stora skandalen 2001, var Iivo Niskanens stora idol som liten.
För Niskanen är det en hyllning från hjärtat.
Vi har lite svårare att ta just det till oss.